Graden av demokrati i världen har minskat och det är populisterna som ligger bakom en del av den utvecklingen, skriver professorn vid Uppsala universitet Sten Widmalm i den åttonde delen av Dagens Arenas serie »Hoten mot demokratin«.
Graden av demokrati i världen har sjunkit i över ett decennium enligt demokratiforskningsinstitutet Freedom House. Konflikter i Mellanöstern och delar av Afrika är en viktig orsak. Men även i Europa hotas demokratiska institutioner av de högerextrema rörelsernas framfart.
Populisterna ligger bakom en del av utvecklingen. Men synar vi utvecklingen och fokuserar på Sverige så ser man att det även går att vända på perspektivet. Manegen för populisterna har krattats av S, MP, L, C, M och KD under par decennier då de gemensamt genomfört reformer som främst syftat till att sudda ut gränsen mellan stat och marknad.
Det har lett till att det blivit allt mer otydligt vem som ansvarar för vad i den svenska förvaltningen, att väljare och valda går i otakt, och det har i sin tur bidragit till legitimitetsproblem. Detta har syresatt populismen.
Det är vanligt att säga att samhället i dag är avsevärt mer komplicerat än för trettio-fyrtio år sedan. Att det förhåller sig så sägs direkt påverka förutsättningarna för att bygga en välfärdsstat. Högre krav ställs på politiker och förvaltningen — det krävs allt mer specialiserade tjänster, utbildningar, och kompetenser.
Populism kan bekämpas och det kräver kunskap, mod, integritet och respekt och lyhördhet gentemot medborgarna.
Här blir lätt transparensen lidande, men det antas vara ett pris vi får betala för att vi ändå får ut mer för våra skattekronor genom en modern förvaltning. Grundidén är att låta styrningen ledsagas av ett slags darwinistiskt system där stat och marknad hela tiden sållar fram vad som är bäst till lägsta kostnad.
Verktyget för detta är rigorösa system är ständig utvärdering och regler för offentlig upphandling. Tanken är att bara det bästa och billigaste (dessa två kriterier ses som fullt kompatibla med varandra) får överleva och reproduceras i det system som kallas New Public Management (NPM) — och där har stat och marknad fösts samman i en mycket intim relation.
Modellen har emellertid inte visat sig vara så effektiv och kvalitetshöjande. Den har bidragit till ökad utbrändhet bland de offentligt anställda, utvärderingar in absurdum, och att stora besparingar inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen betalas ut till privata företag.
När »kunderna« blir missnöjda skickas de runt mellan kommunförvaltning, landsting, privata aktörer, underleverantörer och till och med konsulter. Detta gäller flera områden. När sjukvårdsrådgivningen inte fungerar som den ska finns det inte en ägare eller ansvarig aktör att vända sig till. Det finns massor.
Tågstopp leder till tvist om det beror på SJ eller Trafikverket, eller någon av alla underleverantörer. Ingen tycks vilja satsa på långsiktigt underhåll. Men det är helt okej, för en sak som inte syns i NPM-kalkylerna är alla kostnader som läggs över på medborgare och andra företag som förlorar sin inkomst. Bara man blundar för deras kostnader kan väldigt mycket kallas »vinst«.
Låt oss få några viktiga saker i rätt kausal ordning. Den vanliga bilden är att den moderna utvecklingen gjort att vi behöver komplicerade lösningar för att staten ska kunna leverera tjänster till medborgarna. Men i betydande utsträckning är det tvärtom. Inte särskilt komplicerade verksamheter har påtvingats komplicerade styrningsformer.
Tåg går fortfarande på räls. Elnätet ska nå alla hushåll med generatorer och kablar. Lärares uppgift består till stor del av att föreläsa och samtala med elever, läkare och sjuksköterskor ska träffa sina patienter och de som behöver äldreomsorg ska bli sedda och få stöd. Men vårt sätt att styra dessa verksamheter har i för många av avseenden krånglats till av rent ideologiska skäl.
Jag säger ideologiska skäl eftersom vi kan välja mellan olika lösningar. Till och med nationalekonomer har påpekat de negativa aspekterna av att splittra upp vissa verksamheter för konkurrens — de så kallade naturliga monopolen. Där inkluderas infrastruktur: post och järnväg till exempel.
När jag i ett socialt sammanhang försökte förklara detta begrepp för en betydelsefull socialdemokrat fick jag ett skratt och svaret: »Vem har hittat på det där ordet?«. Tydligen var även begreppet »marknadsmisslyckande« lika okänt.
Här ser vi glappet mellan väljare och valda. Merparten av väljarna vill inte ha vinster i välfärden. Nästan alla partier i Sverige beter sig som att den åsikten inte har något värde alls. I glappet tappar staten och folkvalda sin legitimitet i medborgarnas ögon. Just där griper populisterna tag i tillfället. Populism kan bekämpas — men det kräver kunskap, mod, integritet och respekt och lyhördhet gentemot medborgarna.
Sten Widmalm, professor vid Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet.
Tidigare krönikor i serien »Hoten mot demokratin«:
Thomas Hammarberg: »Nedmonteringen av demokratin sker systematiskt«
Carl Tham: »I 20 år har makten medvetet försvagat den svenska demokratin«
Bengt Säve-Söderbergh: »Demokratin måste vårdas, den uppstår inte av sig själv«
Morten Kjaerum: »Solidaritet och samarbete stoppar ickedemokraterna«
Börje Ljunggren: »Demokratin är hotad som världens dominerande styrelsereform«
Börje Ljunggren: »Betydelsefulla länder har blivit allt mer auktoritärt arroganta«
Sverker Gustavsson: »Attacken mot demokratin är allvarligt menad«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
