Stockholms klassklyftor är en social bomb

En stad som inte bara ignorerar klyftor – utan aktivt fördjupar dem – är dömd att misslyckas.

Välbärgade, vita öar med en osynlig taggtråd mot den färgade arbetarklassen bortom horisonten. Människor från olika bakgrund möts sällan, om någonsin. Det finns ett sår i stadens själ. Stockholm är ojämlikt – och klyftorna ökar allt snabbare. På Södermalm, där undertecknad själv bor, är det tacotrucks och bilfria gågator som engagerar. Segregationen är något abstrakt, långt utanför muren.

I tidskriften Monocles årliga lista på världens mest beboeliga städer hamnar Stockholm på plats fyra, men med en viktig reservation. Den starka fysiska och sociala segregationen är ett allvarligt hinder för huvudstadens framtid, varnar författaren.

När Arenagruppen och Timbro debatterade på Kulturhuset i förra veckan var ett av ämnena jämlikhet. Flera av företrädarna för näringslivets tankesmedja återkom flera gånger till att vänstern tycks fixerad vid jämlikheten som mått. Att det skulle grunda sig i någon slags avundsjuka inför framgång.

Men fixeringen har andra rötter. Medan högern nöjer sig med formella rättigheter och utgår från tanken att människor föds jämlika, intar vänstern en annan position. Det faktum att människan föds in i vitt skilda förutsättningar är nämligen en ofrånkomlig orättvisa i sig.

Därför behövs politiken som en utjämnande kraft – som sprider livschanser. Däri ligger också stadens problem. För en stad som inte bara ignorerar klyftor – utan aktivt fördjupar dem – är dömd att misslyckas.

Frågan om segregationen är heller inte bara en Stockholmsfråga. Både högerns politiska projekt och tidsandan utgår från att arbetslöshet och fattigdom är individens fel. Samhället kan gott backa tillbaka och se på medan mindre bemedlade medborgare går skriva cv-kurser och träffar jobbcoacher.

Analysen är inte bara felaktig, den är farlig. För det är inte medborgarna i staden som är sjuka, det är staden i sig. Gallerior med köptvång prioriteras före offentliga utrymmen. Innerstaden har kliniskt rensats från låginkomsttagare. Vad politiken står inför är vad kulturgeografen David Harvey kallar “kampen om staden”. Ska segregationen och klyftorna normaliseras till den grad att de blir en del av urbaniteten, eller finns det en annan väg?

I Per Holmbergs debattbok “Makt och vanmakt” från 1971 reser författaren viktiga frågor om vilka som egentligen bestämmer i Sverige – och vilka som saknar en röst. Det räcker inte att konstatera att makten är ojämlik, analysen måste kopplas till fördelningen av samhällets resurser. Holmberg ledde själv den stora låginkomstutredningen, som kom att ligga till grund för viktiga reformer under 1970-talet.

Nu är det hög tid att granska vår tids makt och vilka krafter som präglar våra städer och samhällen. Enda fullgoda svaret på Stockholms ovärdiga utveckling är en maktutredning med ekonomiska, sociala och kulturella glasögon som empirisk kompass för genomgripande sociala reformer. Först då kanske stadens sår kan läka.