Oliver Stones Putindokumentär är långtifrån skjutjärnsjournalistik, men med de inställsamma intervjufrågorna gör demonregissören en insats för demokratin.
Oliver Stone har gjort en Erik Fichtelius. Och opartiska SVT sitter åter igen med skägget i brevlådan.
Ni kommer väl ihåg Fichtelius utskällda men intressanta dokumentär »Ordförande Persson« från 2007, som nyligen gått i sommarrepris.
Programmakarna hade samlat på sig över 100 timmar inspelat material. Resultatet – med en mer än vanligt uppblåst Persson som näst intill oemotsagd fick lätta sitt hjärta – gjorde tevetittare och meningsmotståndare rasande. Fichtelius själv lämnade Aktuellt med svansen mellan benen.
Samma storm verkar blåsa upp nu när den amerikanske demonregissören Stones mastodontdokumentär om Vladimir Putin sänds i svensk teve. Stone, som gjort sig känd som en politiskt besatt »leftie« med filmer om Nixon, JFK, Hugo Chávez och Fidel Castro, gillar verkligen att leka med elden.
Putin-intervjun är inget undantag, och det är lätt att begripa varför.
Inställsamma intervjufrågor av typen »Ni har verkligen åstadkommit otroliga saker – är ni nöjd?« eller »Tycker ni om era barnbarn?« kvalificerar inte för beteckningen skjutjärnsjournalist.
Mest ont blod har del tre av dokumentärserien, den del som handlar om Rysslands annektering av Krim och Ukraina-krisen, väckt. Kulturnytts Rysslandskännare Fredrik Wadström menar att Stone bara sitter och jamsar med, samtidigt som han bidrar till den ryska propagandabilden av händelserna i samband med Euromajdan som en «statskupp«. Journalisten Kalle Kniivilä, författare till flera initierade och prisbelönade böcker om Ryssland och Ukraina, skriver på Twitter att »Oliver Stones program om Putin skulle kunna vara Putins kampanjfilm inför presidentvalet«.
Och visst är det ett ensidigt porträtt av envåldshärskaren Putin som ges. Just därför blir effekten den motsatta. Om man tittar närmare märker man att Stone, trots den taffliga, dumsnälla utstrålningen, ställer de tuffa frågorna. Att Putin nästan eller aldrig besvarar dem, är väntat.
Dokumentärens storhet ligger i stället i pauserna, i sneda sidoblickar mellan Stone och hans team när Putins lögner blir allt för uppenbara.
Dokumentärens storhet ligger i stället i pauserna, i sneda sidoblickar mellan Stone och hans team när Putins lögner blir allt för uppenbara.
Jag håller därför inte med om att Putin enligt Oliver Stone är rent valfläsk. Dokumentären är snarare skräddarsydd för den amerikanska publiken, som har lika dålig koll på vad den ryske presidenten egentligen står för, som på det egna landets utrikespolitik.
Det är, skriver tidningen The Guardian, ganska märkligt hur den konservativa McCarthy-erans skräck för kommunismen går igen i moderna demokraters ryssparanoia. Därav demoniseringen.
Även i Sverige är den primitiva rysskräcken stark. Ett effektivt motmedel är den typ av närstudium av »fienden« som Putin enligt Oliver Stone erbjuder. På sitt udda sätt har Stone gjort en demokratisk insats – samtidigt som han påminner om att världsfreden faktiskt hänger på USA:s agerande.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
