debatt Vi bevittnar en sörja av omedvetenhet och ointresse inför kärnkraftens och särskilt kärnvapnens långsiktiga hot mot människans överlevnad, skriver Olof Kleberg.
Allt smått är inte gott. Det har blivit på modet att framställa både kärnkraft och kärnvapen som praktiska, lätthanterliga och ”kostnadseffektiva”. Ny teknik påstås öppna för nya lösningar på gamla problem.
Klimatkrisen är så allvarlig att många nu menar att kärnkraften kan te sig som en utväg även om de ogillar tekniken.
Detta gäller även till vänster i politiken, där man tidigare varit motståndare. Mest remarkabelt är av s-tankesmedjan Tiden vill ha framtida investeringar i några nya reaktorer.
Kärnkraften är planerbar, i motsats till vinden, menar Tiden.
Mot detta kan man kan, som professor Lennart Söder (SvD 15/8), peka på hur driftstörningar och oväntat underhåll kan skapa brist, som i Sydsverige i somras. Vidare att vindkraften utvecklas starkt, rekord 2019 med 20 Twh, kanske 60 Twh 2045 då Sverige ska ha nått helt förnybar energi.
De viktigaste argumenten är dock tre helt grundläggande faktorer, som glöms bort av förespråkarna. Som i utspelet från M och L (kritiserat av Jan Strömdahl i Dagens Arena 4/8) och från ett par energiexperter (SvD 11/8) om en svärm av småreaktorer, kanske 150, runt om landet. De undviker att precisera:
- var ska de placeras? Som ett ”pärlband” längs Norrlandskusten? I Lappland, långt från bebyggelse? Hur ska säkerheten ordnas?
- hur ska bränslet säkras? Brytning i Sverige har förbjudits; utvinning är ytterst miljöfarlig
- hur ska avfallet fraktas bort och slutförvaras? Ingen plats eller metod har hittats, flera kommuner ha sagt nej i folkomröstningar
Förslagen är med andra ord både farliga och orealistiska. Dessutom onödiga. Sverige har ett stort elöverskott. Med någon enstaka bristdag i södra Sverige.
Viktiga svenska medier är genomgående lättsinniga.
Fantasierna om civila småreaktorer bör begravas. Allvarligast är dock supermakterna USA:s och Rysslands satsning på små ”taktiska” kärnvapen. De två besitter de flesta av dagens ca 14 000 vapen.
De satsar nu miljarder på att modernisera och stärka dem. Det känns längesen som presidenterna Obama och Medvedev 2010 undertecknade det nya Startavtalet om kärnvapenbegränsning.
Deras efterträdare Trump och Putin tävlar om att montera ner det ena nedrustningsavtalet efter det andra. Samtidigt som de satsar på småskaliga kärnvapen att använda ”träffsäkert”, ”på slagfältet”.
Ryssland har rustat, i vetskap om sin underlägsenhet i konventionella styrkor. Nu vill USA komma ikapp.
Risken för förödande felgrepp ökar givetvis med antalet vapen. ”Träffsäkerheten” är en illusion. En beräkning säger att 90 miljoner genast skulle kunna dö och skadas, klimatet påverkas ödesdigert.
Kärnvapenläget är ytterst labilt. Hiroshima har påmint oss om fasorna. Dagens bomber är hundra gånger så starka. ”Taktiska” kärnvapen prioriteras.
Desto mer beklämmande att Sverige inte ställt upp på FN-konventionen om kärnvapenförbud. Texten höll inte måttet, hävdar utrikesminister Ann Linde och bortser, liksom utredaren Lars-Erik Lundin, från det vidare sammanhanget: att delegitimera, skambelägga kärnvapen.
Fysikern Max Tegmark, ”Årets svensk” skäms i stället som svensk, Sverige ”har tappat ryggraden” (DN 6/8).
Skälet för regeringen att säga nej till konventionen var uppenbart hänsyn till USA. Men så länge Sverige (med det förstärkta FRA) utgör sjätte ögat i USA:s spaningar mot Ryssland (vid sidan av ”Five eyes”, de anglosachsiska spaningssystemen), så länge befarar Sverige knappast sanktioner.
Viktiga svenska medier är genomgående lättsinniga. I DN högtidlighölls Hiroshima med en medioker betraktelse av Mattias Svensson – andra hot har varit ogrundade som befolkningsexplosionen, kärnvapenhotet finns nog kvar men han har slutat tänka på det…
I SvD kritiserade samtidigt Henrik Sundbom regeringen för att inrätta ett forskningscentrum om kärnvapennedrustning, det enda positiva inslaget i dess fega nej till FN-konventionen. ”Underminerar den seriösa forskning som redan pågår”, lyder Sundboms upphöjda kommentar.
Vi bevittnar en sörja av omedvetenhet och ointresse inför kärnkraftens och särskilt kärnvapnens långsiktiga hot mot människans överlevnad. Dags att vakna!
Olof Kleberg
före detta chefredaktör för Västerbottens-Kuriren och tidigare vice ordförande i OSSE-nätverket.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
