Stoppa kaosprivatiseringen av vården

ledare Det är hög tid att ifrågasätta kaosprivatiseringen av vården. Regioner tvingas att privatisera, även om resultatet blir att vinstdrivande företag dränerar vården på resurser och lokaliserar sin verksamhet där den behövs som minst.

Att kaosprivatiseringen av Arbetsförmedlingen stoppades var ingen liten sak. Det handlade inte bara om 359 000 arbetslösa och 33 000 nyanlända som är beroende av Arbetsförmedlingens etableringsinsatser som skulle drabbats av en dåligt förbered och illa genomtänkt privatisering av arbetsförmedling och matchning.

Att Martin Ådahls nyliberala reform stoppades kan innebära början till slutet på marknadsstyrningen av välfärden. Omgörningen av Arbetsförmedlingen skulle uttryckligen bygga på lagen om valfrihetssystem (LOV). Alltså, som den vänsterliberala debattören Johan Enfeldt konstaterar, ”borgerlighetens hittills förhärskande tanke om att marknadens osynliga hand genom etableringsfrihet och valfrihet ska sålla fram ett utbud av bättre och effektivare aktörer.“

Men nu verkar åtminstone delar av borgerligheten ha vaknat, och Januaripartierna fick backa. Reformen skjuts upp, och den ska inte bygga på LOV. Insikten sprider sig om att skattefinansierad, gemensam verksamhet inte kan styras enligt samma principer som ett företag, att människor inte kan reduceras till kunder, och att samhället är mer än en marknad.

Lagen om valfrihetssystem måste rivas upp.

”Vem som helst ska inte kunna bli arbetsförmedlare“ skriver Moderaternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Mats Gren, och ifrågasätter därmed själva grunden för den kombination av LOV och etableringsfrihet som redan finns inom vården, och som idag är tvång inom primärvården. Idag får nämligen vem som helst (som uppfyller vissa krav) öppna en vårdcentral, när som helst, och var som helst. Så länge de uppfyller vissa kriterier är de garanterade att få skattefinansiering av sin verksamhet. Samtidigt som det inte finns någon begränsning för hur mycket de får ta ut i vinst. Det är också fritt fram att erbjuda en gräddfil till rika försäkringspatienter. Trots att privata sjukvårdsförsäkringar ofta leder till ”ökad vårdkonsumtion som belastar den gemensamt finansierade vården snarare än avlastar den“ som LO och Läkarförbundet gemensamt konstaterade i veckan. Inte minst eftersom vården viktigaste och mest begränsade resurs är vårdpersonal. När läkare, sjuksköterskor, undersköterskor används för att behandla rika med förtur, är det en stöld från andra skattebetalare som har större behov av vård.

Kombinationen av vårdval och etableringsrätt gör att folkvalda politiker inte kan styra varken omfattningen eller lokaliseringen av den privata vården. Trots att den alltså finansieras av skattemedel. Trots att Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf slår fast att ”Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen”, och trots att lagen kräver att vården ska respektera den grundläggande etiska principen att ”den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.” Resultatet blir, som professor Göran Dahlgren uttrycker det, att ”vi har en vård som är både olaglig och oetisk.”

Det är hög tid att ifrågasätta kaosprivatiseringen av vården. LOV måste rivas upp, och inte minst måste tvångs-LOV (lagen om obligatoriska vårdvalssystem i primärvården) avskaffas. Denna tvångs-LOV tvingar regioner att privatisera primärvården, även om resultatet blir att vinstdrivande företag dränerar vården på resurser och lokaliserar sin verksamhet där den behövs som minst.

I väntan på att insikterna från turerna kring Arbetsförmedlingen leder till en riksdagsmajoritet för detta finns det åtminstone två saker som regionpolitiker kan göra:

Ett: Kräv att etableringsfriheten ersätts med etableringskontroll. Privata, skattefinansierade aktörers rätt att etablera sig var de vill är nämligen inget krav i lagen om vårdvalssystem, eller i lagen om obligatoriska vårdvalssystem i primärvården.

Två: Säkerställ att den offentligt finansierade vården inte subventionerar rikas gräddfiler. Idag görs det genom att försäkringspatienter tas emot i skattefinansierade lokaler, med sjukvårdsutrustning som regionen finansierat, och inte minst: med samma vårdpersonal. Till exempel, som Göran Dahlgren föreslår, genom att skriva in i förfrågningsunderlag och avtal att en förutsättning för offentlig finansiering av privat drivna vårdcentraler, mottagningar och sjukhus är att man inte tar emot privatfinansierade patienter.

Stoppa kaosprivatiseringen. Återta den demokratiska kontrollen över vården och vårdens resurser.