När 31-åriga Savita Halappanavar bad läkare att avbryta sin 17 veckor långa graviditet var svaret givet: Nej. I den katolska republiken Irland är abort endast tillåtet om kvinnans liv hotas. Problemet var bara att fostret i allra högsta grad hotade Halappanavars liv. Men på grund av oklar lagstiftning och samvetsklausuler som gör att vårdpersonal kan vägra att utföra vissa ingrepp om de strider mot deras religiösa övertygelse lämnades den 31-åriga tandläkaren att dö.
Fostret som orsakade den blodförgiftning som dödade Savita Halappanavar hade redan konstaterats livsodugligt, men eftersom dess hjärta fortfarande slog vägrade vårdpersonalen att operera med hänvisning till att ”det här är ett katolskt land”.
Dödsfallet har rört upp en våg av protester på såväl Irland som Nordirland, och kanske finns en möjlighet att rubba den hårda lagstiftningen något. Men med tanke på att abortförbudet har överlevt många andra kriser är det alls inte otroligt att det kvarstår.
Och Savita Halappanavar är inte ensam. Även Polen och Malta har drakoniska lagar som förhindrar kvinnor rätten till sina egna kroppar – oavsett om graviditeten har orsakats av våldtäkt eller incest.
Inom EU lyder hälsofrågor under den så kallade subsidiaritetsprincipen, det vill säga att det är upp till varje enskilt medlemsland att fatta lagar och beslut kring dem.
Ovanstående förhållande har anförts som argument för att det alls inte spelar roll att den av Malta föreslagna hälsokommissionären Tonio Borg är en blåsvart familjefundamentalist: EU har inte med abortfrågor att göra.
Det är både rätt och fel. EU är världens största enskilda biståndsgivare, och står för över 60 procent av de globala biståndsmedlen. Dock: EU bekostar bara ynka fem procent av det bistånd som rör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Anledningen är just Irland, Polen och Malta. Trion vägrar att låta EU-medel bekosta familjeplanering och mödravård där också aborter nämns eller utförs. När bistånd och hälsa diskuteras i till exempel FN hamnar EU i samma åsiktskluster som Sudan och Iran.
Medan ”progressiva” politiker i till exempel Sverige lovsjunger subsidiaritetsprincipen och kvinnors rätt att resa till ett annat land för abort har de konservativa och högerkristna krafterna blicken på annat håll. De riktar den mot biståndet, och kämpar hårt för att kvinnor i utvecklingsländer ska berövas rätten till sina kroppar. Det är här striden står, och det är inte en slump att ett av de allra första medborgarinitiativ som godkändes i våras – uppbackat av allt från Ja till livet till brittiska Tory-partiet – handlar just om att stoppa bistånd till familjeplanering och abort. De ynkliga fem procenten.
Tonio Borg är emot hbt-rättigheter och aborter, han röstade som utrikesminister nej till att tillåta skilsmässor på Malta trots att en majoritet av befolkningen krävde det, och han har försökt att få abortförbudet inskrivet i landets konstitution. Han har utvisat flyktingar till tortyr.
Att en sådan man får inflytande i EU:s yttersta toppskikt är inte, som Gunnar Hökmark hävdar, ett bevis på religionsfrihet. Det är ett tecken på hur högerdominerat Europa är just nu, och hur liten vikt som kvinnors, hbt-personers och flyktingars rättigheter ges. Att tro att Borgs ”privata” åsikter inte kommer att genomsyra hans arbete är naivt.
Förmodligen kommer han få stöd av mer än hälften av Europaparlamentet. Men det är ministerrådet som bestämmer. Än har regeringen Reinfeldt och dess feministiska EU-minister Birgitta Ohlsson – som tills nyligen uppmanade till protestkampanj mot Borg – tid att ändra sig. Om inte annat för att kunna se sig själva i spegeln med hedern i behåll.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
