Stoppa pensionslotteriet

I Sveriges Radios P1 under nationaldagen i går snackades det om vad det är att vara svensk. Är det att dricka femton koppar kaffe om dagen? Är det att älska gamla Youtube-bilder från bronset i fotbolls-VM 1994? Jag har mitt val klart: Det svenskaste av allt är att aldrig, aldrig erkänna ett misstag.

Jag tänker inte på Annie Lööf – utan på pensionsreformen för tretton år sedan. Då var fem politiska partier ense om att mer av pensionspengarna skulle läggas i aktier. Vi skulle ges valfrihet (också där) att placera en del av våra inbetalningar i någon av hundratals aktiefonder i PPM-systemet.

Redan då såg man problemen – att klyftorna skulle öka mellan olika individer beroende på hur man lyckades med sitt PPM-val, att många inte ville välja, att avgifterna skulle äta upp allt mer av den slutliga pensionen, och att placeringarna i aktier skulle urholka värdet på våra pengar i takt med alla finanskriser.

I dag ser vi resultatet. Systemet ger många bara hälften i pension av vad de har haft i lön. Den så kallade bromsen, som minskar pensionerna, väntas slå till ännu en gång valåret 2014. Bara sju procent av befolkningen gör aktiva PPM-val. Den lilla gruppen håller, tillsammans med miljardindustrin av dyra fondplacerare och placeringsrådgivare, den stora massan av blivande pensionärer som gisslan i det stora pensionslotteriet.

I detta läge skulle de flesta av oss säga: Det blev fel, fel, fel – klipp till och gör om hela skiten. Men det är osvenskt. Vi ska ”hedra” överenskommelsen för tretton år sedan. Det är det ord både Socialdemokraterna och Moderaterna använder. Ordet ska läsas som att båda sitter på pottkanten och att då ska vi inte ha för bråttom.

Det utreds och analyseras, men ingenting händer. För säkerhets skull utreder man det som redan utretts, trots att Einstein på sin tid sagt att ett osvikligt tecken på galenskap är att göra samma sak en gång till i tron att utfallet ska bli annorlunda.

I förra veckan kom till exempel en analys från premiepensionsutredningen, där ett alternativ är att bara ha tio PPM-fonder i statlig regi i stället för 800 privata. Det tragikomiska är att det redan på 1990-talet fanns förslag om ett litet antal statliga fonder.

Behöver man höja avgifterna? Höja pensionsåldern? Slopa PPM helt? Förmodligen alltsammans. Men det tar väl tretton år till innan modet att erkänna att man haft fel infinner sig.

Förresten. Det finns faktiskt en svenskhet till att lyfta upp bland alla blågula flaggor. Ett sammanhållet samhälle, där staten inte accepterar att profitörer ställs mot vanligt folk, eller att gamla spelas ut mot unga. Det hurrar vi för.