Stoppa RUT för företag med underleverantörer

ledare Dagens kryphål gör det närmast omöjligt för såväl myndigheter som kunder att veta om en verksamhet är seriös eller inte.

Händelsen där en nicaraguansk kvinna som vistas illegalt i Sverige greps i samband med städning av statsminister Magdalena Anderssons privatbostad tog RUT-tjänster tillbaka till centrum av den politiska debatten. Det är ett ypperligt tillfälle att göra något åt systemets stora brister. Argumenten för dagens modell för skattesubventionerade hushållstjänster kan vi redan:

• RUT-avdraget omvandlar svarta jobb till vita.
• RUT är en integrationsmotor som skapar arbete för utsatta grupper.
• RUT är självfinansierande och därmed praktiskt taget gratis för skattebetalarna.

Problemet är att det numera är välbelagt att inget av det där stämmer:

Vi skattesubventionerar alltså arbetskraftsinvandring. 

Det stämmer inte att RUT-avdraget omvandlar svarta jobb till vita, något som var ett av reformens syften och också har upprepats av Finansdepartementet. Riksrevisionen skriver att om man antar samma omvandling av svart till vit inom städ, barnpassning och trädgård ”så blir Finansdepartementets beräkning av omvandlingen av svarta jobb till vita inom hushållstjänster sammantaget 23 gånger högre än vad Skatteverkets undersökningar indikerar”. 23 gånger!

Men visst köps det ändå mindre svart? Jodå, det är bara det att ”nedgången är av ungefär samma magnitud för reparation eller hjälp med bil och båt, som inte subventionerats”. Det kontantlösa samhället och andra åtgärder har minskat hushållens svarta köp av tjänster. RUT tycks inte bidra med något specifikt. Att så många RUT-köpare använder detta argument är smått komiskt. Ingen säger förstås att de själva skulle köpa svart utan subvention, men på något sätt räknar de med att många andra skulle göra det.

Det stämmer inte att RUT är en integrationsmotor som skapar arbete för utsatta grupper. Riksrevisionen pekar, precis som Johanna Rickne visat i sin forskning, på att sysselsättningen i RUT-företag till stor del utgörs av EU-invandrare. Uppåt 30 procent (!) av nya rutarbetare var inte folkbokförda i Sverige året innan och majoriteten av dessa kom från EU. Vi skattesubventionerar alltså arbetskraftsinvandring.

Det stämmer inte att RUT är självfinansierande. Riksrevisionen konstaterade rättframt och brutalt att centrala antaganden för den kalkylen ”saknar empiriskt stöd”. Riksrevisor Stefan Lundgren sade att intäkterna från RUT ”tydligt understiger kostnaderna för rutavdraget. Därutöver tillkommer negativa effekter på statsfinanserna av att hushållens konsumtion av andra varor och tjänster minskar”. Myndigheten för tillväxtanalys beräknade förra året kostnaden per RUT-jobb till mellan 1,5 och 1,9 miljoner kronor.

Den gripna städerskan illustrerar på ett mycket ledsamt sätt detta. Svart arbetskraft utan positiva effekter på integration och utan de skatteintäkter som skulle motivera subventionen. Visst är hon ett enskilt fall och motargumentet är naturligtvis ”inte alla RUT-företag”, men händelsen passar tyvärr in i ett mönster som visar att RUT-regelverket omgående måste skärpas.

RUT utgår som en subvention av arbetskostnaden. En av RUT-reformens skapare, tidigare fp-riksdagsledamoten Karin Pilsäter, skrev i en rapport från TCO förra året att dagens modell inte ens ger garantier för att arbetet utförs beskattat, exempelvis då den som utför arbetet inte är anställd i företaget som levererar tjänsten.
Det är faktiskt helt orimligt att skattesubventionen utgår till företag som använder underleverantörer i stället för anställd arbetskraft. Möjligheten att ta in underleverantörer öppnar här möjligheter till fusk och oegentligheter som snabbt skulle försvinna om subventionen i stället grundade sig på inbetalade löneskatter för anställd personal. Dagens kryphål gör det närmast omöjligt för både myndigheter och kunder att veta om en verksamhet är seriös eller inte. Politiken har skapat kryphålen, men fokus i diskussionen nu ligger på köparens ansvar.

Och visst, för alla som vet vikten av arbetsvillkor och arbetstagares rättigheter är det självklart att leta upp en leverantör med kollektivavtal. Då räcker det inte med att fråga företagaren, utan man måste kolla med facket eller en arbetsgivarorganisation. (Ett påbud om detta borde för övrigt skyndsamt utgå till förtroendevalda socialdemokrater på alla nivåer.)

Att så många av dagens RUT-förespråkare nu lägger ansvaret på RUT-köparen är dock ett underbetyg åt dem själva. Varför ska vi ha ett system där bristerna är så stora att det landar på konsumenterna att ta reda på om ett företag får skattepengar på felaktiga grunder?