Medhårskammandet har gjort oss alla till kotlettbärande stekare. Men potemkinkulisserna har realekonomiska konsekvenser.
Svensk politik behöver återuppfinna sig själv. Understödd av en spelorienterad och spekulativ journalistik domineras politiken av vem-tar-vem-lekar, personliga oförrätter och twittergräl. Reformer på några fjuttmiljoner säljs in som lösningen på – som det heter – väljarnas vardagsproblem.
Dessa ”satsningar” är i realiteten ofta besparingar. Långsiktigt stabila överenskommelser bryts under altaret av kortsiktiga fördelar och bra media.
Signalen om förändring har blivit viktigare än faktisk förändring. I samma takt som de sakpolitiska skillnaderna har minskat har kampen om bildsättningen av verkligheten intensifierats. Inget vardagsproblem är för litet för att tas på djupaste allvar och som kräver sin omedelbara, signalerade lösning. Medhårskammandet har gjort oss alla till kotlettbärande stekare.
Problemet med den här dysfunktionaliteten är inte bara att den förminskar dig och mig som politiskt tänkande varelser, utan även att det bidrar till föreställningen att samhällsutveckling kan ske utan uppoffringar, att alla – förutom de för statsfinanserna “tärande” – kan få det de vill ha. Omedelbart.
Det största problemet är dock att det politiska klimatet leder till att vi som land inte ger oss möjlighet att lösa de problem som samhällsekonomin lider av. Potemkinkulisserna har realekonomiska konsekvenser.
Ett klokt svar förutsätter att Sverige omvärderar 1990-talets ekonomisk-politiska synsätt
För problem har vi. Min uppfattning är att den i detta sammanhang mest relevanta frågan är följande: hur förbättrar vi landets produktiva förmåga?
Ett klokt svar på den frågan förutsätter att Sverige omvärderar 1990-talets ekonomisk-politiska synsätt. Under detta formativa decennium nyktrade vi till som land, men därefter har vi blivit alltmer extrema och tondöva inför utvecklingen, här hemma och i omvärlden.
En central aspekt av detta är de irrationella låsningarna runt det finanspolitiska ramverket. I ett sparsamt land som Tyskland uppgår statsskulden i dag till närmare 70 procent av BNP, samtidigt som den i Sverige beräknas minska till mindre än 30 procent av BNP de närmaste åren – det vill säga under det nedre toleransintervall som finns inskrivet i ramverket. Därtill har vi ett växande gap mellan skatteintäkter och gemensamma behov, till följd av att skatternas andel av BNP har sänkts med 7 procentenheter – eller motsvarande ungefär 400 miljarder kronor utifrån årets BNP-nivå – de senaste tjugo åren.
Konsekvenserna är tydliga: ålderdomlig infrastruktur, instabil energiförsörjning och rekordhög bostadsbrist. Dessutom krävs stora investeringar i klimatomställningen, elektrifieringen och i civil och militär upprustning.
Därför är det glädjande att industrins branschföreträdare nu har klivit fram och påtalat att den infrastruktur – det skelett – som bär upp ekonomin i många avseenden brister i underhåll, modernisering och utbyggnad. Vattenförsörjning, vägar, järnvägar, elsystem och digital infrastruktur behöver mer resurser. Ett samlat grepp krävs för att stoppa infrastrukturens förfall, som Teknikföretagen uttrycker det. I en ny rapport från Svenskt Näringsliv slås fast att underhållsskulden för endast vägar och järnvägar inom några år kommer att uppgå till närmare 100 miljarder kronor.
Addera till detta alla de andra delarna av det infrastrukturella skelettet som lider av benskörhet. Till detta måste vi även lägga den varaktiga bristen på investeringar i de mer mjuka, men lika viktiga, delarna av samhällsskelettet, ofta relaterade till hälsa, utbildning, högre utbildning, arbetsmarknadspolitik, livslångt lärande och jämlika livschanser.
Humankapitalet är Sveriges viktigaste produktionsfaktor – och när barns frihet begränsas av uppväxtvillkoren underutnyttjas de resurser vi har. Talanger går förlorade, företag startas inte och lönsamma investeringar uteblir. En högre social rörlighet stärker Sveriges produktiva förmåga.
Mitt förslag är därför att vi under en tioårsperiod accepterar att statsskuldens andel av BNP ökar från dagens 30 procent till 50 procent
Ekvationen går inte ihop. Det går inte att trolla med knäna. Med dagens politik svälter vi – utan diskussion – fram ett annat samhälle. Även om alla underinvesteringar inte nödvändigtvis måste finansieras med skatter, är det mycket svårt att inte landa i slutsatsen att de resurser vi i dag förfogar över gemensamt inte räcker för att möta de investeringsbehov som finns. Våra förväntningar på vad skatterna kan finansiera överstiger med råge den faktiska leveransen.
Vilken är då vägen framåt?
Min uppfattning är att det finanspolitiska ramverket har tjänat Sverige väl. Därför bör det finnas kvar, men samtidigt måste det kunna anpassas efter hur verkligheten ser ut. Mitt förslag är därför att vi under en tioårsperiod accepterar att statsskuldens andel av BNP ökar från dagens 30 procent till 50 procent. Det skulle betyda att vi fortfarande är ett av de länder i västvärlden med lägst statsskuld, men vi skulle under tioårsperioden kunna investera ytterligare ungefär 130 miljarder per år för att stärka Sveriges produktiva förmåga.
På detta sätt skulle vi ge oss själva en reell möjlighet att uppnå den högre produktivitet som förutsågs i början av 1990-talet, men som ännu inte har realiserats. Den utbudspolitik som har präglat politiken därefter och som fortfarande dominerar agendan, har inte på något märkbart sätt förbättrat Sveriges produktivitet. Visst, bristen på parallella universum innebär att vi inte vet hur en alternativ politik hade fallit ut, men vi vet att produktivitetstillväxten i svensk ekonomi inte har varit högre under perioden 1990-2021 än vad den var mellan 1970 och 1990.
Mer av samma är därmed inte lösningen. Utan att hemfalla åt finanspolitisk opportunism kan vi i stället besluta oss för att under kommande tioårsperiod öka investeringstakten och stärka landets produktiva förmåga. Som OECD:s chefsekonom uttrycker det: tillväxtdrivande skulder är bra skulder.
För att en mer aktiv finanspolitik av det här slaget ska bli så framgångsrik som möjligt, krävs att andra intressenter också tar sitt ansvar. Det blir då, om möjligt, än viktigare att lönebildningen fortsätter att vara långsiktigt inriktad och att den strävar efter att reallönerna ska öka i takt med produktivitetstillväxten. Dessutom är det viktigt att Riksbanken inte stryper efterfrågan för snabbt med räntehöjningar, när investeringslyftet har börjat påverka aktiviteten i ekonomin.
Utöver ett förnyat handslag med de fackliga organisationerna och ett ökat fokus på den reala ekonomin i penningpolitiken, skulle detta underlättas betänkligt om konkurrensen i näringslivet förbättrades. Här behöver politiken ta flera steg framåt och näringslivet sitt ansvar. Ju mindre möjligheter företagen har att höja sina priser över sina kostnader, desto längre kan den positiva, investeringsdrivna konjunkturen fortgå. Pro-business missgynnar Sverige. Pro-market gynnar Sverige. Arbetsgivare med marknadsmakt leder till samhällsekonomiskt ineffektiva marknader.
Avslutningsvis: ju längre den goda konjunkturen kan fortsätta, desto större chans har vi att öka sysselsättningen, främst genom att fler med svag arbetsmarknadskoppling får en chans att etablera sig.
Med ett brett samhälleligt ansvarstagande kan därför ett produktivitetsdrivet investeringslyft även vara den bästa medicinen för en varaktigt lägre arbetslöshet och en mer jämlik fördelning av livschanser.
Är du med på tåget?
Daniel Lind
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
