Straffa inte löntagarna för bolagens övervinster

En unik strejk i USA, och krav på att även bolagen ska dra sitt strå till stacken i svåra tider.

Natten mellan torsdag och fredag meddelade United Auto Workers, fackförbundet för den amerikanska bilindustrin, att 145 000 medlemmar går i strejk. Därmed är det första gången någonsin som landets tre största biltillverkare – General Motors, Ford och Stellantis – omfattas av stridsåtgärder samtidigt.

Beskedet kom efter att arbetsgivarsidan avvisat UAW:s krav på löneökningar, bättre förmåner och anställningsvillkor för medlemmarna. Fackets argumentation är glasklar. De senaste åren har bolagen som kallas The Big Three rapporterat rekordvinster, liksom löneökningar om i genomsnitt 40 procent för dess vd:ar. Utvecklingen står i skarp kontrast till när den amerikanska bilindustrin stod på ruinens brant för dryga decenniet sedan. Den gången svalde arbetarna inom bilindustrin sparpaket, frysta löner och strypta förmåner för att rädda tillverkningen. Dessutom gick den amerikanska regeringen in med ett massivt räddningspaket för att hålla General Motors och dåvarande Chrysler vid liv.

 Vanligt folk har haft det för gött, nu är sötebrödsdagarna över

Strejken synliggör en av de viktigaste konfliktlinjerna i vår tid. Medan den höga inflationen, trots till synes oändliga räntehöjningar, biter sig fast driver näringslivet och högern tesen att den enda lösningen är att hålla tillbaka löneökningar och tukta löntagarnas krav på vettiga villkor. Med andra ord: vanligt folk har haft det för gött, nu är sötebrödsdagarna över.

I verkligheten är det precis tvärtom. Det är rätt att den historiskt höga inflationstakten är ett problem och riskerar att dra in världsekonomin i stagflation, en kombination av hög inflation, hög arbetslöshet och låg tillväxt. Men det är knappast lyxlöner som ligger bakom. I själva verket är det, som IMF gång på gång påpekat, storföretagens övervinster som satt oss i skiten.

Det senaste decenniet har ökad produktivitet och därmed ökad lönsamhet inte motsvarats av en rättvis fördelning av vinster. Medan löntagarnas andel av produktionsvärdet, den så kallade löneandelen, fallit har vinsterna dragit iväg. Rejält. I grunden finns det något groteskt med att näringslivet kräver att löntagarna ska bära bördorna. Det går liksom inte att kräva att staten och samhället ska bära företagens risker, samtidigt som vinsterna lämnas orörda.

Snarare än att fortsätta dalta med storbolagen är det dags att den ekonomiska politiken styrs om. Från att gynna det snäva särintressets vinstfester till att investera i löntagarnas köpkraft och välfärdens förmåga.

Marknaden är bra på mycket – men inte långsiktighet. Därför måste den regleras och omfattas av demokratins spelregler. Det gäller inte minst under kristider. Nu när skakiga tider står för dörren är det självklart att företag ska bära ansvar och dela bördor. I en debattartikel tidigare i veckan kräver till exempel LO att Sverige tillfälligt omfördelar bankernas övervinster, det så kallade räntenettot, för att finansiera välfärden och säkra jobb.

Storstrejken inom den amerikanska bilindustrin belyser varför facklig organisering är så avgörande för att skydda löntagarnas intressen mot kapitalets. Och låt oss hålla oss till sanningen. Vi är inte här för att arbetare varit för giriga. Vi är här för att finanskapitalet fått för fria tyglar och företagen plockat ut oskäliga vinster. Att i det läget angripa löntagarnas löner och villkor är inte bara bakvänt – det är dessutom usel ekonomisk politik.