Politik är inget kafferep. Förvisso måste en ledande politiker kunna snacka med sina partimedlemmar över en kopp kaffe. Och äga en förmåga att samarbeta. Och samtidigt och framför allt kunna konkurrera. Trots alla vackra ord pågår en ständig kamp om makten i det egna partiet. Vem ska avancera i hackordningen? Till detta kommer konkurrensen med de riktiga politiska motståndarna. I grunden handlar det om makt. Bara en kan vara ledare. Bara en kan bli statsminister. Åt gången.
John Campbell tecknar i ”Pistols at dawn” 200 års historia av rivalitet i brittisk politik. Han slutar med maktkampen i Labour mellan Gordon Brown och Tony Blair.
Campbell menar att personlig rivalitet ofta kommer först och sedan maskeras i politiska skillnader, snarare än tvärtom. Han framhåller att interna partistrider mellan ”partivänner” ofta är brutalare än striden med personer i andra partier.
I det brittiska Labourpartiet verkar nu ett inbördeskrig ha institutionaliserats. Tidigare var det ”brownites” mot ”blairites”. Nu är det Ed mot David. Kampen om partiledarposten mellan de två Milibandbröderna satte förstås djupa spår i deras personliga relationer. Den riskerar nu att förpesta relationerna i hela partiet.
Storebror David Miliband var allmänt betraktad som en given efterträdare till Tony Blair och Gordon Brown. Skolad av Tony Blair. Men mer socialdemokrat än sin mentor. Lillebror Ed däremot anställdes av antagonisten Gordon Brown. Men Ed kandiderade och vann partiledarstriden förra hösten med minsta möjliga marginal. Mot alla odds. David föll på målsnöret. ”Outsidern” Ed fick ett (marginellt) större stöd bland partimedlemmarna. Förloraren David sitter visserligen kvar i parlamentet men vägrade ta plats i skuggregeringen.
Ed hade kanske behövt sin broders stöd. Han höll ett framåtsyftande tal på Labours kongress. Men sedan har det varit lite ryckigt. Han verkar inte helt trygg i sin nya roll. Labour har vunnit tillbaka sympatisörer. Men med tanke på den ekonomiska krisen borde stödet vara större.
Möjligen är detta skälet till att Davids supportrar skär pipor i vassen. De anser att partiet valde fel bror, att Ed stal partiledarposten från sin bror på ett nedrigt sätt. Som Dagens Arena kunde berätta förra veckan har någon nu läckt David Milibands ”partiledartal” till The Guardian. Det vill säga det tal han aldrig fick hålla.
Det finns intressanta nyansskillnader. Ed Miliband distanserade sig tydligt från New Labour. Och sa att kriget i Irak var ett misstag. Medan David hade varit försiktigare. Han jobbade ju nära den gamla partiledningen i 15 år. Att talet nu offentliggörs är förstås ingen tillfällighet. Snart kommer en bok med snaskiga detaljer från den interna maktkampen. Eds supportrar anser att Davids supportrar försöker dra undan mattan för Ed så att vägen för David kan öppnas igen. Även de båda brödernas fruar uppges vara inblandade i envigen. Brödrastriden förefaller ha gått överstyr.
Det är ensamt på toppen. Det är bittert att förlora. En ledare med ett skakigt mandat är sårbar. Om partiet skördar framgångar kommer hälsan att tiga still och kritiken tystna. Ett alternativ är att bjuda in sina motståndare och interna kritiker. Frågan är om Ed vågar och om David vill. Inbördeskrig är bittra, både inom länder och i partier. För att inte tala om i familjer. Stort är att hela de splittrade.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
