Skulden för barnhemsbarnens fruktansvärda uppväxt har aldrig blivit tillräckligt utredd. De ansvariga pekades aldrig ut.
Det var inte bara T-Fordens och löpandebandprincipens uppfinnare Henry Ford i Detroit eller Adolf Hitler i Tyskland som drömde om en fullkomlig värld befolkad av lyckliga, renskrubbade och lydiga arbetare. Även i Sverige jobbade den sociala ingenjörskonstens förespråkare under 1920- och 30-talen för att förverkliga den moderna utopin.
Några av drömmens offer beskriver journalisten Thomas Kanger i veckans viktiga reportagebok, Stulen barndom. Det handlar om de över 300 000 svenska barn som från 1920 fram till 1980 omhändertogs och placerades på institutioner eller i fosterhem.
Kanger har haft tillgång till ett unikt arkivmaterial som han har kompletterat med intervjuer med ”överlevare”. Deras berättelser om systematisk misshandel, sexuella övergrepp och sadistiska bestraffningsmetoder, som när vårdare tvingade femåringar att äta upp sina egna spyor, får en att vilja gråta när man läser dem.
2005 gjorde Thomas Kanger dokumentärfilmen Stulen barndom för SVT:s Dokument inifrån. För honom vittnade ett fyrtiotal män om slag, bestraffningar och sexövergrepp på barnhemmen Vidkärr och Skärsbo i Västra Götaland.
Filmen visades för Morgan Johansson (S), då folkhälsominister, som blev starkt berörd. Johansson gav Socialstyrelsen i uppdrag att utreda omfattningen av misshandeln i Vanvårdsutredningen.
Först 2011 blev det dags för den stora upprättelseceremonin i Stadshuset, det svenska samhällets offentliga avbön. Då kom nästa besvikelse. Många av de borgerliga politiker som redan från början hade varit emot utredningen uteblev från ceremonin.
Fredrik Reinfeldt själv befann sig i Bulgarien.
Resultatet av Vanvårdsutredningen kändes inte som den upprättelse som människorna som äntligen hade vågat berätta om sina upplevelser hade hoppats på. Skuldfrågan blev aldrig utredd. De ansvariga pekades aldrig ut.
Men staten fick i uppgift att ge en kvarts miljon kronor till var och en som kunde bevisa att han eller hon hade utsatts för övergrepp. Att bevisbördan på det sättet föll på offren, skriver Kanger, bör också ses som ett misslyckande.
Men man kan också se det som ett exempel på svenskarnas ovilja att göra upp med mörka stråk i den egna historien. Vårt förakt för de svaga, improduktiva och avvikande är mycket äldre än folkhemmet. Det går tillbaka till det förmoderna samhällets brutala inställning till lösdrivare, tattare och hästskojare – en sorts deklasseringspolitik formulerad i ordspråket: Den som inte arbetar ska heller inte äta.
I vår tid är Sverigedemokraternas hat mot ”invandrare” och alliansregeringens hårda tag mot arbetslösa och sjuka utslag av samma människosyn.
Hittills har den så kallade arbetslinjen mer varit ett uttryck för värderingar än för en politik som faktiskt fungerar. 2011 hade bara 7,8 procent av de utförsäkrade lyckats få ett jobb. Sedan 2011 har antalet utförsäkrade fördubblats, till mellan 60 000 och 70 000 människor som satts att delta i meningslösa aktiviteter på heltid till en ersättning som ligger under existensminimum.
Detta är arbetslinjens motsvarighet till forna tiders fruktansvärda deklasseringspolitik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
