Spår av folkrörelse finns kvar i Centern, och med den nya linje som aviserats kan partiet bli en viktig kugge.
Det var en gång en subkultur som kallades brats. Enligt mytologin härjade de på Stureplan i Stockholm under 00-talet. Bratsen vaskade skumpa och fistpumpade, de hade backslick eller päls, och de var (ö)kända för att leva på sina föräldrars pengar.
Snabba cash, nu en tv-serie om gängkrig och uppblåsta techbolag, var en gång i tiden en bok om en brat-kille som sålde kokain till sina kompisar på Handelshögskolan. Boken släpptes 2006.
Samma år grundades en falang inom Centerpartiet som döptes till Stureplanscentern.
Det är lockande att påpeka att tiden går, Snabba cash består, och att Centern gör sitt bästa för att hänga med. Särskilt när deras nya partiledare nu aviserar att det är slut med Stureplanscentern och nyliberalismen, lite senare än man hade kunnat önska.
Fuck facken forever-kampanjen hade vi alla överlevt utan.
Allt färre svenska väljare vill kalla sig liberaler
Är det kanske den som Muharrem Demirok menar när han talar om det som inte riktigt gått hem i stugorna? Eller syftar han på dissonansen när partiet släppte fram Magdalena Andersson som statsminister och stoppade Socialdemokraternas budget, på samma dag? Att de hoppade av Decemberöverenskommelsen för att Liberalerna gjorde det och sen ångrade sig något år senare? Det kan finnas en poäng i att välja en tydligare kurs.
Stureplansfalangen skulle värna företagen och i någon mån festen, friheten. Men nu verkar Centern vilja tillbaka till sina rötter. Landsbygden och traktorerna till exempel, var det inte lite olyckligt att sluta prata om det när alla andra började?
Och klassklyftor, är det verkligen så roligt som det ser ut på film?
Nu behövs Centern för att rädda skolan och välfärden, det är dags att vandra hem från nyliberalismens brat-fest. Om man vill ena stad och land kan man lägga mer pengar på infrastruktur och mindre tid på snack. Att Centern är ett intresseparti som gjort jämförelsevis få helomvändningar de senaste åren kan underlätta. Till exempel har det ökade motståndet för friskolorna i partiet tidigare ite från partiledningen.
Spår av folkrörelse finns kvar, och det är en styrka i liberalismens djungel.
För allt färre svenska väljare vill kalla sig liberaler. Striden står mellan socialister (som ofta dessutom är feminister och så kallat gröna) och konservativa (ofta även mer eller mindre nationalistiska). För de tappra i mitten finns det trots det ungefär två miljoner falanger och två partier, varav ett har allierat sig med konservativa och nationalister.
Det är högst rimligt om Centern, efter att ha slängt en blick på Liberalernas vägval, väljer att se sig om åt ett annat håll.
Centerpartiet är viktigt för att värna frihetliga värderingar och globalism i svensk politik. De har högt och välförtjänt förtroende gällande flyktingmottagande och feminism. Får man önska sig ett Centerparti som kan verka som GAL-vakthund om Socialdemokraterna skulle tappa bort sig och hamna i Danmark? Och som samtidigt ser tillbaka på sina Stureplansdagar som pinsamheter som ska tillhöra det förgångna?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
