Bostadspolitik Det är dags att stöpa om bostadsmarknaden, från bubbelkalas till smarta investeringar som gör boendet till något mer än en potentiell vinstlott för den som har tur.

»Vi säljer din bostad till rekordpris.« Runt om i Sverige peppras gatorna av mäklarreklam som lovar bostadsrätts- och villaägare pengabingar för sitt boende. Samtidigt hopar sig orosmolnen i horisonten.

Bortsett från finansnoderna Zürich och Genéve finns det faktiskt ingen annan stad med motsvarande invånarantal där bostäder är dyrare än i Stockholm. Bara de senaste tio åren har priset på bostadsrätter ökat med flera hundra procent. Samtidigt är de svenska hushållens skuldsättning, mätt som skuldkvot, bland den högsta i hela EU.

Bränslet till den svenska och europeiska tillväxten de senaste decennierna har huvudsakligen baserats på krediter och förväntningar om stigande priser på tillgångar. Till exempel bostäder.

Bengt Hansson, analytiker vid Boverket, varnade nyligen för bubblan på bostadsmarknaden och konsekvenserna av ett möjligt prisfall.

De senaste decennierna har samhällsekonomin alltmer surrats samman med finanssektorn. Inte utan risker. Kombinationen av bostadsbrist, mångåriga offentliga underinvesteringar och övervärderingar av fastigheter är en finanspolitiskt farlig brygd.

Försöken att kyla av bostadsmarknaden med stramare regler för amortering och en möjlig nedtrappning av ränteavdrag är nödvändiga, men är på det stora hela marginella. Dessutom hjälper det knappast för den som just ställt sig i bostadskön eller försöker spara ihop en handpenning.

Välbyggda lägenheter och hus till en rimlig kostnad kommer aldrig att vara en lönsam idé på en fri marknad.

Vi behöver bromsar på spekulation och finansiella produkter som är direkt samhällsfarliga. Bostadsmarknaden ska inte vara en tummelplats för snabba pengar. Men bostadsmarknaden måste även skruvas om för att garantera vettiga bostäder.

Här är tre förslag till reformer.

  • För det första göra bostadsmarknaden mer transparent genom att införa tydligare marknadsvärderingar och mer eller mindre slopa budgivningar vid försäljning.
  • För det andra återinföra en fastighetsskatt som ökar rörligheten på bostadsmarknaden och bromsar spekulation.
  • Det kan i sin tur finansiera en tredje reform: en offentlig bostadspolitik som bland annat innehåller subventionerade nybyggen.

Utöver det behövs en större, ideologisk debatt om vad boendet är till för. Det är nämligen något galet med att hur vi bor bygger på kortsiktiga vinstintressen.

Varför inte utveckla hyresrätten, med större makt för hyresgäster att besluta över budget, skötsel och utformning? Eller införa fler samägda bostadsbolag utan vinstintresse? Då kan vi både demokratisera boendet och uppgradera hyresrätten som boendeform.

På så sätt kan vi skingra orosmolnen på finanshimlen, garantera både långsiktigt hållbar tillväxt och ett rättvist boende.

Välbyggda lägenheter och hus till en rimlig kostnad kommer aldrig att vara en lönsam idé på en fri marknad. Ett boende är inte en kopp kaffe. Därför är det pinsamt att debatten handlar om att justera byggnormer, med kortare diskbänkar, eller enögt fokusera på att bygga billigt och snabbt.

Bra bostäder kostar. Antingen så betalar konsumenten – den boende – en större del. Då blir konsekvensen splittrade, segregerade samhällen med upptrissade boendepriser. Eller så garanterar en social bostadspolitik att boendet blir ett allmänintresse på jämlika villkor.

Valet tycks självklart.

Det är dags att stöpa om bostadsmarknaden, från bubbelkalas till smarta investeringar som gör boendet till något mer än en potentiell vinstlott för den som har tur. Först då kan vi undvika att våra hem blir dominobrickor i morgondagens finanskriser.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena