Lidija Praizovic har på senare tid serverat oss en välbehövlig dos av kritik mot vit medelklassfeminism. Jag tillhör de som slukade Bitterfittan och jag har sedan dess följt Maria Svelands texter. Men någonting har alltid skavt. Det är detta som Praizovic hjälpt mig att tillåta känna, detta skavsår.
De flesta invandrade och/eller icke-vita feminister är nog vana vid dessa dubbla feministkänslor. Å ena sidan glädje över att få tillhöra den feministiska gemenskapen. Men också en känsla av att ”våra frågor” är just ”våra frågor” och de kan vänta.
Detta var tydligt till exempel i Uppdrag Gransknings program om näthatet där bland andra Maria Sveland och andra feminister läste upp citat från sina näthatare. Eftersom alla var vita i programmet sades ingenting om rasismen som lika mycket driver näthatet som sexismen. Och när några näthatare ställdes till svar, hade programmet valt näthatare med invandrarbakgrund.
Våra mest framträdande svenska feminister bidrog till en rasistisk bild där invandrade män stod mot vita feminister. Trots att de värsta näthatarna, som Pär Ström, är vita män med makt. Någonstans i programmet sades också något i stil med att invandrare blir drabbade av rasism – medan kvinnor av sexism. Detta är mitt land, men gång på gång placeras jag och andra icke-vita kvinnor i det osynliga utrymmet emellan.
De enda icke-vita som nämns av Maria Sveland är de som är kritiska mot feminism, menar Praizovic. Jag har väldigt lite gemensamt med personer som Evin Rubar, Sakine Madon, Natalia Kazmierska eller Nyamko Sabuni. Det är idiotiskt att försvara icke-vita kvinnor bara för att. Dessa är liberaler, de uttalar sig skeptiskt mot feminism och särskilt den radikala och socialistiska feminismen som jag har nära hjärtat. Men det är förstås djupt problematiskt att i ett vitt hav, bara använda icke-vita kvinnor som exempel på antifeminism. Därmed osynliggörs feminister med icke-vit bakgrund och arbetarklassbakgrund som format svensk feminism.
Vi blattekvinnor verkar ännu vara för mycket för svensk samhällsdebatt. Är vi blattekvinnor som också är socialister och radikala feminister, eller hbt-aktivister, blir det lite ”too much”. Därför placeras feminister som Trifa Shakely, Shora Esmailian, Paulina de los Reyes, Diana Mulinari, Somar al Naher för att nämna några, alltför ofta i periferin och tillmäts inte den betydelse de har.
Detta att bara utgå från sig själv och inte inse egna privilegier är något som även Nina Björk, Svelands största kritiker, misslyckas med. Bådas politiska projekt liknar allt mer livstilssprojekt där valet att skilja sig eller inte, att konsumera eller inte, främst ligger på individen. Så länge feminister osynliggör kvinnors fundamentalt olika liv kommer denna tråkiga debatt att fortsätta. Och det är varken mitt eller Praizovics fel.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
