Summering i semestertid

ledare Den som hoppades att coronakrisen skulle forma en ny anda och ett nytt förhållningssätt i svensk politik har nog anledning att känna sig besviken.

Den stora frågan från våren sommaren 2020 är ännu obesvarad. Leder coronakrisen till att politiken och samhällsutvecklingen får en annan riktning framöver eller åtminstone växlar in på ett delvis annat spår? Av lätt insedda skäl har vi inget svar på denna utestående fråga. Vi är ännu mitt inne i krisen, även om vi är på väg ut ur den mest akuta fasen.

Nu ligger förstås fokus på om den svenska strategin för att mota viruset i grind har varit framgångsrik. De kritiska hänvisar förstås till de höga dödstalen. Ja, det är de höga dödstalen som föranleder dessa svåra frågor. Det har varit en dyster och sorglig vår. Den så kallade ”kurvan” har inte fallit lika snabbt som den steg i början, utan planat ut långsammare än förväntat. Men den successiva minskningen av antalet som får vård och som avlider är ändå uppenbar. Vad beror allt detta på?  Hänger det samman med att de svenska restriktionerna inte var lika omfattande som i andra länder. En invändning är att skillnaderna mellan länder i realiteten inte var så stora och att alla länder som stängt ner i högre grad inte lyckats bättre än Sverige. Äldreomsorgen pekas förstås ut. Och här väntar en lång diskussion om arbetsvillkor och organisationen av vården och välfärden. För att inte tala om finansieringen.

Politiken är inte någon tebjudning eller ens ett forskarseminarium på Folkhälsomyndigheten.

En alternativ hypotes är att smittspridningen varit mer omfattande innan den uppmärksammades. I veckan uppmärksammades ett fall med en person i Dalarna som smittades i december, som själv inte hade varit utomlands. Det har också visat sig att smittan inte bara kom från Italien utan tidigare och samtidigt fördes hit från en rad andra länder. Och det var länder utan indikation på att viruset faktiskt fanns där då. Efterklokheten handlar ofta om att vi försöker rationalisera och lägga saker till rätta efter att saker har hänt. En sak är säker, de flesta länder och det gäller förstås också Sverige underskattade coronavirusets spridningspotential. Och hade åtgärder vidtagits tidigare hade smittspridningen kunnat bromsas i högre grad.

Men det var förstås svårt att vidta åtgärder om viruset, vilket mycket tyder på, spreds under Folkhälsomyndighetens radar. Digerdöden spreds till land och sjöss längs medeltidens handelsvägar. Corona har initialt spritts framför allt i de internationella noderna i dagens globala ekonomi och värld. Sverige och särskilt Stockholm har många internationella kontaktytor. Under sportlovssäsongen reser en miljon svenskar till andra länder eller i Sverige. Där har vi möjligen en nyckel som kan förklara varför Sverige drabbats så hårt jämfört med många andra länder. Sedan ska vi nog hålla öppet för att tillfälligheter spelat oss och andra ett spratt.

Detta slags nyanser lämpar sig inte alltid för den partipolitiska debatten där det gäller att vinna diskussionen och övertyga väljarna. Politiken är inte någon tebjudning eller ens ett forskarseminarium på Folkhälsomyndigheten. Från början fanns ett brett och stort stöd för regeringens coronastrategi. Det förekom regelmässiga konsultationer med alla politiska partier som ställde upp och gav regeringen sin välsignelse. Att det var fråga om ett tillfälligt eld upphör låg förstås i korten. För eller senare skulle någon bryta borgfreden.

Nu är det också ett tuffare läge för Stefan Löfven där hans ledarskap kommer att prövas. Regeringens kommunikation har inte varit ett under av klarhet. Den har förstås i flera månader arbetat under en stor press och manglat fram det ena stödpaketet och beslutet efter det andra. Sedan har den internationella debatten om den svenska strategin strött salt i såren. Ann Lindes misslyckade intervju med tysk tv bär syn för sägen. När väl ”coronakommissionen” före nästa val kommer med sin utvärdering lär den nog komma fram till att Sverige hade kunnat agerat snabbare och tidigare. Att äldreomsorgen måste ses över. Men också att Sverige som helhet vidtog många åtgärder tidigt och resolut. Samt att den nationella krisledningen och samordningen inte varit hundraprocentig. Detta har strukturella förklaringar snarare än personliga. Den svenska offentliga förvaltnings- och maktdelningsmodellen vanligtvis fungerar bra. Men är inte alltid på tå under stora och allvarliga utmaningar som denna kris onekligen har varit och fortfarande är.

Det hindrar inte att oppositionens agerande inte länder den till heder. Från att ha gett sitt mer eller mindre oreserverade stöd till den svenska coronastrategin har det ena partiet efter det andra nu ägnat sig åt att ”två sina händer”. Socialdemokraternas höga opinionssiffror har säkert irriterat en och annan partistrateg i oppositionen. Möjligen är det så att kriser av det här slaget inte omedelbart förändrar debatten eller samhällsutvecklingen men lika gärna förstärka underliggande politiska trender.

De högerpopulistiska partierna i de europeiska länderna tappade inledningsvis opinionsstöd. SDs strategi för att komma tillbaka till sitt tidigare väljarstöd verkar nu vara att understödja och kapitalisera på ett missnöje med pandemin. Jimmie Åkesson har föga förvånande gått ut och krävt att Anders Tegnell och Johan Carlsson på Folkhälsomyndigheterna borde som han uttryckte det: ”avgå”. Som om de vore politiker. Det är lite av det förhållningssättet som styrt Donald Trumps år vid makten USA, misshagliga personer tvingas bort eller avskedas. Det är också ett mönster som känns igen från de kommuner där Sverigedemokraterna tillskansat sig makt efter förra valet. SDs partiledare talar nu om en ”massaker”. Som om den vore planerad och orkestrerad av regeringen. Ebba Busch gick till och med ett steg längre när hon i SVTs partiledardebatt sa att regeringen ”med berått mod” tillåtit att viruset sprids i Sverige.

Ordvalet och förhållningssättet säger något om hur den politiska debatten förråats. I många länder har vi sett att detta slags politiska retorik resulterat i en allt starkare polarisering, där det grävts allt djupare och svåröverkomliga skyttegravar mellan olika partier och positioner. Den som en gång får uppmärksamhet efter att ha uttryckt sig drastisk tenderar att skruva retoriken ytterligare för att kunna få genomslag ännu en gång. Ett allt högre tonläge innebär allt djupare skyttegravar. Demokratin värnas bäst av politiska debatter som är hårda i sak men som bygger på ett respektfullt förhållningssätt till motståndaren. Den som baserar sina argument på verkliga sakförhållanden vinner nog i längden. Men här är vi nu. Politiken är nog inte en variant av de saligas ängder men bör inte heller flanera omkring allt för länge i den politiska retorikens tassemarker. Det vore oroande för svensk politik och den svenska demokratiska kulturen.

Under våren har det också blivit tydligt att Moderaterna surrat sig allt hårdare vid ett samarbete med SD och förstås med KD. Jag undrar ibland hur det egentligen känns för den forne liberalen Kristersson att binda så starka band till Busch och Åkesson, två så utpräglat högerpopulistiska och konfrontativa politiker. Kristersson som talat om sig själv som den ”vuxne i rummet” har han nog en hel del att jobba med i sitt tänkta regeringsunderlag (den danska modellen under förra mandatperioden) eller möjligen kommande regeringssamarbete (den norska varianten sedan ett antal år). Nu har han ju också öppnat för ett formellt budgetsamarbete med SD. Ja, vad ska man säga? I politiken får man ibland konstiga ”bedfellows”. Din fiendes fiende blir ibland din vän. Det kanske är därför Kristersson är öppen för att stödja Vänsterpartiets löfte om att fälla regeringen ifall de lägger fram förslag om försämringar av arbetsrätten. Det är ju förändringar/försämringar som Moderaterna egentligen vill ha. Politiken är ett inte helt logiskt skådespel. Moderaternas vänslande med SD innebär samtidigt att det tidigare allianssamarbetet kan betraktas som överståndet för lång tid framöver. Både Centern och starka krafter i Liberalerna får vatten på sin kvar, vägvalet med Januariavtalet var trots allt det minst dåliga alternativet.

Coronakrisen har med andra ord splittrat upp det politiska landskapet ännu mer. Vi har i och för sig ett starkt och stort konservativt block under ledning av Ulf Kristersson eller om det är Jimmie Åkesson. Vänsterpartiet håller sig på sin kant. Den rödgröna alliansen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet håller väl ännu ett tag om än under stora konvulsioner. Kanske kommer Preembeslutet eller migrationspolitiken att leda till en formell brytning mellan de två rödgröna partierna. Och så har vi två liberala partier som kanske befinner sig i mitten vad gäller flera värderingsfrågor men långt till höger när det kommer till fördelningsfrågor och ekonomi. Den som hoppades att coronakrisen skulle forma en ny anda och ett nytt förhållningssätt i svensk politik har nog anledning att känna sig besviken.

Det är det enda vi med säkerhet kan säga nu är att Sverige – och Dagens Arenas ledarredaktion – åtminstone delvis går ner i semesterläge. Händer det något kommer ni att höra ifrån oss. Fortsättning följer. Till hösten.