Krönika De senaste decennierna har de största företagen i västvärlden blivit allt större. Vad beror det på och vilka konsekvenser får det för samhällsekonomin och arbetsmarknaden, frågar sig Daniel Lind
Kanske mer än i andra länder förknippas framväxten av det moderna Sverige med ett antal framgångsrika (och numera) storföretag. Över tid har uppköp, sammanslagningar och marknadsförändringar stöpt om verksamheter och namn, men i grund och botten utgör dessa företag och dess anställda i betydande utsträckning fortfarande ryggraden i svensk ekonomi.
Under senare år har det bland internationellt verksamma ekonomer förts en intensiv diskussion om hur dessa storföretag påverkar ekonomins funktionssätt (läs till exempel här, här, här, här och här). Utgångspunkten för detta är att de stora företagen under de senaste decennierna har blivit än större. Det betyder att dessa superföretags marknadsandelar har växt i Europa och USA. Och det gäller även för Sverige.
Det ser vi av det här diagrammet. Med de 20 största företagens försäljning som illustrativt exempel, har superföretagens andel bland annat ökat i hela ekonomin och inom industrin. Om den svenska industrins röda kurva jämförs med motsvarande kurva för andra länder, ligger marknadskoncentrationen på en högre nivå i Sverige och har ökat snabbare än i många andra västländer sedan millennieskiftet.
Är det positivt eller negativt för svensk ekonomi?
För att kunna belysa den frågan på ett allsidigt sätt, är det centralt att förstå varför koncentrationen har ökat, vilka konsekvenser den får och vad (om något) som bör göras för att minska den.
Vilka faktorer i samtidsekonomin skulle kunna förklara varför superföretagen har gynnats mer än andra företag – och att de därmed har lyckats tillskansa sig större marknadsandelar?
Som den levande fråga det är, har ingen konsensus uppnåtts. Globaliseringen och teknikutvecklingen ligger dock nära till hands. Det som talar för att dessa meta-trender har betydelse är inte minst att koncentrationen har ökat i hela västvärlden.
Har superföretagen större möjligheter att genom lobbying säkra sin dominerande ställning?
När det gäller handeln med omvärlden kan koncentrationen inom ett land överskattas om inte handeln med omvärlden beaktas – eftersom de utländska aktörernas närvaro på den inhemska marknaden inte finns med i beräkningen. Men flera studier pekar i riktning mot att koncentrationen snarare har ökat snabbare i länder och branscher där exporten och importen har ökat snabbt. En ökad handel med Kina tycks leda till en snabbare ökning av marknadskoncentrationen. En ökad grad av outsourcing pekar i samma riktning.
Teknikutveckling är ett inte alldeles lättfångat begrepp. Vad studierna visar är dock att marknadskoncentrationen ökar snabbare i länder och branscher där investeringarna i immateriellt kapital är omfattande, till exempel i form av FoU, mjukvara och kompetensutveckling. Den här effekten på koncentrationen är starkast i branscher som handlar med omvärlden och som initialt är digitalt mogna.
En annan infallsvinkel på teknikutvecklingen är den så kallade totala faktorproduktiviteten: hur mycket arbetsproduktiviteten kan öka utan att det sker några förändringar av kapitalstocken eller arbetskraften. I branscher med snabb tillväxt i den totala faktorproduktiviteten har marknadskoncentrationen ökat snabbare. I branscher med snabb tillväxt i antalet patent har marknadskoncentrationen ökat snabbare. I branscher med snabb tillväxt i arbetsproduktiviteten har koncentrationen ökat snabbare.
Vad betyder allt det här?
Den övergripande berättelsen tycks lyda ungefär som följer. Stora företag är mer produktiva än små företag. Med stöd av globaliseringen och teknikutvecklingen har dessa företags produktivitetsfördelar stärkts. Detta har förbättrat deras konkurrenskraft och gynnat deras marknadsandelar. Därmed har marknadskoncentrationen ökat.
Samtidigt har den totala ekonomins produktivitet förbättrats eftersom dessa högproduktiva företags andel av ekonomin har växt. Dessutom tycks företagens försäljningspriser öka långsammare i de branscher där koncentrationen har ökat. Detta har i sin tur bidragit till ett minskat tryck på konsumentprisinflationen. Den ökade koncentrationen tycks inte heller främst drivas av sammanslagningar eller uppköp av företag, ej heller av minskade regleringar av marknader.
Å andra sidan kännetecknas superföretagen av en låg och fallande löneandel och en större möjlighet än andra företag att höja sina priser över sin marginalkostnad – och därmed minska marknadens effektivitet. En högre grad av koncentration kan också leda till att arbetsmarknaden fungerar mindre effektivt – genom att de anställdas löner understiger deras bidrag till verksamheten och att arbetstillfällena blir färre än vad som annars hade varit fallet. Över tid tycks det som om kategorin superföretag alltmer har kommit att bestå av samma företag och deras inbördes ranking förändras allt mindre. Patentverksamheten riktas över tid alltmer mot att försvåra marknadsnärvaron för mindre konkurrenter.
Har superföretagen större möjligheter att genom lobbying säkra sin dominerande ställning? Likt bankernas vetskap om att samhället inte kan låta de gå i konkurs, kommer några alltmer dominerande företag att leda till föreställningen om ”too big to fail”?
Kan det vara så att samhällsekonomin och arbetsmarknaden kortsiktigt tjänar på en ökad marknadskoncentration, men att de negativa aspekterna växer sig starkare över tid? Att ökad konkurrens i dag leder till minskad konkurrens imorgon?
I den svenska ekonomisk-politiska debatten saknas den här diskussionen. En god början kan vara att applicera den på det faktum att löneandelen inom delar av svensk industri har minskat efter finanskrisen 2008.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
