Hungern är tillbaka som globalpolitisk fråga. Först kom matkrisen 2008, då priserna plötsligt steg dramatiskt och spannmålsreserverna sjönk. Sedan finanskollapsen 2009. Och ingen kan diskutera klimatförändringar utan att tänka på mat, markbrist och ren gammaldags svält.
Just nu pågår FN:s stora FAO-konferens i Rom där man diskuterar stora globala satsningar på jordbruket. Under hela året har samtalen avlöst varandra: G8, G20 och olika FAO-arrangemang. De har börjat använda begreppet mattrygghet – food security – som politiskt mål. Ett ord som sträcker sig från köttfärsens datumstämplar på ICA till läget i Tchads flyktingläger och utveckling av klimatsmart och uthålligt jordbruk.
Länge gick utvecklingen åt rätt håll. Svält verkade nästan vara möjligt att förpassa till historieforskningen. Andelen barn med skador orsakade av undernäring minskade.
Men enligt FN vände utvecklingen under matkrisen. 2008 ökade undernäringen. Nu växer pessimismen att det av Millenniemålen som handlar om halvering av antalet hungriga till 2015 inte kommer att uppnås. Men FAO:s perspektiv är ännu längre. De tänker 2050. Då har jorden nio miljarder invånare. Klimatförändringar kan då ha orsakat ett produktionsfall på 9-21 procent. Ännu mer på den mest fattiga kontinenten: Afrika. Utan en radikal effektivisering på alla nivåer – lokal rättvisa, fungerande marknader, system för mikrokrediter, effektivt markutnyttjande och smart teknikutveckling – kan det innebära faktisk brist på både mat och mark.
Matkrisen 2008 utlöste också ett nytt fenomen: land-grabbing eller markglufseri. Under bara första halvåret 2009 räknar FAO med att nästan 20 miljoner hektar jordbruksmark – motsvarande hälften av Europas uppodlade mark – såldes, leasades eller drogs in i förhandlingar om försäljning i fattiga länder, mest afrikanska.
Markglufsarna är inte de gamla kolonialmakterna, utan tillväxtländer som Kina, Sydkorea, Indien och Saudiarabien. I Madagaskar ledde det sydkoreanska företaget Daewoos leasingkontrakt för väldiga markområden till inbördeskrig och ny regering.
Nu diskuteras jakten efter mark på konferensen i Rom. Med hårda regleringar behöver fenomenet inte bara vara negativt. Det kan överföra kunskap, öka produktionen och minska fattigdomen. Men det lutar åt att den indiska analytikern Devinder Sharma får rätt: "Att utlokalisera matproduktion kommer att ge investeringsländerna mattrygghet, men lämna en upptrampad led av hunger, svält och matbrist bland lokalbefolkningen."
Hunger, jordbruk och markägande är klassiska mänskliga frågor. De har inte försvunnit. Men de bestäms inte längre av en liten vit minoritet på norra halvklotet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
