Svantesson misstar ekonomin för ett väderfenomen

Elisabeth Svantesson betraktar sig själv mer som en meteorolog än en finansminister, skriver Elinor Odeberg.

Så var vårändringsbudgeten (VÄB) på bordet. Traditionellt ska den framförallt innehålla oförutsedda utgiftsökningar, sådant regeringen inte såg komma när höstbudgeten lades. Ett sådant exempel är till exempel raset på E4:an, som ges 1 miljard av de sammanlagt 17 miljarder som konstituerar årets vårändringsbudget. Men den största budgetposten, 6 miljarder till sjukvården för att förhindra massuppsägningar av personal, var på ingalunda sett oförutsett. Det får snarare betraktas som ett medialt spinn. 

Regionerna och ekonomer har i två år varnat för att kostnadsökningarna kopplat till inflationen skulle leda till varsel och anställningsstopp om inte statsbidragen ökade i motsvarande takt. Ändå har finansministern valt att inte kompensera sjukvården för dess ökade kostnader i varken höstbudgeten för 2022 eller 2023. I år beräknas underskotten landa på 24 miljarder enligt SKR, det vill säga fyra gånger mer än de sex miljarderna i VÄB:en.

Precis som att regeringen anser att det är upp till lokalpolitiken att trolla med knäna för att undvika personalneddragningar i sjukvården, tycks klimatpolitiken också vara någon annans ansvar.

Ändå kallas det för en satsning. Det går att känna igen inte minst från klimatområdet, där regeringen redan när den tillträdde gjorde neddragningar i miljardklassen, för att sedan komma med några miljoner för att bygga laddstolpar. Precis som att regeringen anser att det är upp till lokalpolitiken att trolla med knäna för att undvika personalneddragningar i sjukvården, tycks klimatpolitiken också vara någon annans ansvar. Men i media ska det gå snabbt. Att orka kolla bakåt och räkna på effekterna av inflationen verkar få journalister anse sig ha tid med när det gäller att vara först ut och generera klicks och likes. 

Svantesson pratar om ekonomisk vinter och visar i bild efter bild på budgetpressträffen hur arbetslösheten väntas öka samtidigt som tillväxten hålls tillbaka. Utan att leverera några satsningar som faktiskt vänder utvecklingen. Det enda privatekonomiska inslaget var att förlänga den tillfälliga höjningen av bostadsbidraget i ytterligare sex månader. Varför inte bara höja bostadsbidraget permanent? Varken bostadsbidrag, underhållsstöd eller barnbidrag följer inflationen och har därmed urholkats över tid. Det finns lite som talar för att de fattiga barnfamiljer som berörs av dessa stödsystem kommer att radikalt ha ökat sina inkomster till jul. Att inflationen sjunker tillbaka betyder inte att vi får lägre priser. Det kommer ta tid innan löner och ersättningar hinner ikapp dagens förhöjda prisnivå. 

Statens kärnuppgift är att säkra likvärdighet över landet, det vill säga att jämna ut förutsättningarna så att hela landet ska kunna leva, och att ta ansvar för investeringar och sociala skyddsnät som företag, kommuner och regioner inte klarar på egen hand. Som ett fungerande väg- och järnvägsnät, elproduktion, socialförsäkringar och arbetsmarknads- och utbildningspolitik etcetera. Under längre tid har mer och mer investeringar och socialpolitik skjutits över på lokalpolitiken, under såväl S- som M-regeringar. Konsekvensen är ökade ekonomiska klyftor och ökad polarisering mellan stad och land. 

Det blir extra tydligt i det här ekonomiska läget att kommunerna liksom hushållen har väldigt olika ekonomiska förutsättningar att klara krisen. Till en början har regioner och kommuner kunnat leva på överskotten som ackumulerades under pandemiåren, men nu är pengarna slut. Vårändringsbudgeten var ingen glad nyhet för den lokalförvaltning runtom i landet som försöker hålla byskolan levande eller undvika att lasarettet stänger ned. 

Så länge Svantesson betraktar sig själv mer som en meteorolog än en finansminister lär förutsättningarna inte utjämnas under den här mandatperioden.