Ekonomi Det blir allt svårare att blunda för att de senaste decenniernas finanspolitik har drivit på den politiska polariseringen och ökat stödet för högerpopulismen.
Diskussionen om finanspolitiken har intensifierats under senare tid. Ett centralt inspel i den diskussionen har den nyutkomna Långtidsutredningen varit. I den föreslås att finanspolitiken bör ta ett större ansvar för att stabilisera svensk ekonomi. Ett skäl till detta är att penningpolitiken har visat sig vara mindre effektiv och mer kostsam än vad man tidigare har trott. Ett andra skäl är att finanspolitiken har visat sig ha större effekter på ekonomin och kan genomföras snabbare än vad man tidigare har trott.
Samtidigt som utredningen lyfter fram finanspolitikens positiva stabiliseringspolitiska aspekter, görs även bedömningen att den svenska statsskuldens andel av BNP bör öka till 40–50 procent av BNP. Skälet till detta är Sveriges stora behov av investeringar, inte minst i klimatomställningen. Ett underskottsmål om 0,5 procent är i detta sammanhang förenligt med en statsskuld som uppgår till de här andelarna av BNP.
Kaviaren är ute ur tuben
De politiska reaktionerna på detta förslag har följt det förväntade mönstret: både moderaterna och socialdemokraterna har i svepande ordalag om ekonomisk oansvarighet avfärdat möjligheten till underskottsmål och därmed till lånefinansiering av investeringarna. Mikael Damberg har poängterat risken för en urholkad moral i samhällssystemet om Sverige skulle välja den här vägen.
Men inför nästa val, och kanske framför allt efter nästa val, kommer det att bli politiskt mycket svårt att hålla fast vid den här inställningen. I någon mening är anden ur flaskan. Kaviaren är ute ur tuben. De politiska vinsterna är betydande. En sådan omvändelseprocess kan möjligen påskyndas om man på djupet ger sig i kast med att på djupet fundera över och beakta den snabbt växande forskningen om konsekvenserna av de senaste decenniernas budgetdisciplinerande och statsskuldssänkande finanspolitik runt om i västvärlden.
En sådan studie visar att de finanspolitiskt motiverade nedskärningarna i den brittiska välfärden resulterade i ett ökat stöd för populistpartiet UKIP och för att landet skulle lämna EU. En bredare kritik mot etablissemanget tilltog. Klyftan mellan vi och dom ökade. Författarens analys är att utan den strama välfärdspolitik som den finanspolitiska tankeramen tvingade fram hade utfallet i folkomröstningen om brexit sannolikt blivit ett annat.
I annan studie visar samma forskare att minskade bostadsbidrag för brittiska låginkomsttagare resulterade i ökad brottslighet och hemlöshet, inte minst för familjer med barn. Den finanspolitiska besparingen på nationell nivå åts till stora delar upp av ökade kostnader på lokal nivå.
Av en studie av åtta länder och 200 politiska val i Västeuropa framgår att minskade offentliga utgifter med en procent ökar röstandelen för populistpartier med omkring tre procentenheter. De högerextrema partierna vinner ett större väljarstöd än de vänsterextrema. Dessutom minskar valdeltagandet och partisystemet fragmentiseras. BNP, investeringar, sysselsättning och löneandel faller tillbaka.
Om en konjunkturnedgång kombineras med en finanspolitisk åtstramning leder detta till en högre andel röster på populistpartier än om åtstramningen inte hade skett. Författarnas slutsats är: ”Austerity-driven recessions amplify the political costs of economic downturns considerably by increasing distrust in the political environment.”
Den tankefigur som har legat till grund för det här finanspolitiska synsättet har de senaste decennierna i allt väsentligt förenat center-vänster och center-höger. Av den här studien, baserad på 16 OECD-länder, bekräftas att den här politiken har förstärkt den politiska polariseringen, både med avseende på valdeltagande och benägenheten att rösta på populistpartier.
Den här polariseringseffekten tenderar att vara starkare när det råder konsensus bland mainstream-partierna om värdet av finanspolitisk återhållsamhet. När den politiska huvudfåran inte erbjuder några alternativ ökar benägenheten att rösta på populister. Författarnas slutsats är: ”Austerity is a substantial cause of political polarization and hence political instability in industrialized countries.”
Ett politiskt fokus på migration och invandring leder till ett minskat stöd för generell välfärd
En tredje jämförande studie, baserad på 12 länder i Västeuropa, visar att ekonomiskt utsatta väljare – så som lågutbildade, anställda i industrin och löntagare med mer rutinartade arbetsuppgifter – är mer benägna än andra att rösta på populistpartier som en konsekvens av den krympande välfärd som finanspolitiken har förorsakat.
På detta sätt har populistpartierna tjänat på att de etablerade partierna inte har kompenserat strukturomvandlingens förlorare. Författarnas slutsats är: ”Public policies – especially austerity policies – are crucial because they undermine the ‘embedded liberalism’ compromise of the postwar period that protected vulnerable workers from the enhanced social risks inherent in open economies.”
Den forskningsinriktning som jag har nämnt här är på många sätt fortfarande i sin linda, men det går inte att blunda för i vilken riktning de vetenskapligt granskade slutsatserna pekar. För många ekonomiskt och politiskt ansvariga är det sannolikt inte alldeles lätt att ta in det faktum att de senaste decenniernas finanspolitiska tankeram tycks ha lett till en politik som, inte minst via dess materiella effekter, har bidragit till ett ökat stöd för politisk populism – och då särskilt högerpopulism. Detta har i sin tur polariserat det politiska samtalet och gjort det svårare att skapa stabila politiska majoriteter. Den politiska långsiktigheten går förlorad. Skendebatter blir legio.
Känner du igen dig?
Till detta kan läggas att det finns mycket som tyder på att ett politiskt fokus på migration och invandring leder till ett minskat stöd för generell välfärd och omfördelning. För den som vill uppnå det senare kan det därför vara fruktbart att fokusera på det förra.
Med detta sagt är det uppenbart att en i budgethänseende ansvarslös finanspolitik inte är något alternativ. Vad det handlar om är att fundera över vad som ligger i verklighetens vågskålar och hur mycket innehållet i respektive skål väger. Vilka ekonomiska, politiska och sociala konsekvenser kommer den förda politiken att ha, på kort och lång sikt? Vilka samhälleliga processer förstärks och hur hänger de ihop med andra, till synes orelaterade processer? Vilken blir den så kallade jämviktseffekten, om 20 år eller så?
Är det så att den finanspolitiska tankeramen har bidragit till att driva fram en högerpopulism som använder en aggressiv invandringskritik för att långsiktigt urholka stödet för den generella välfärdsmodellen och ett sammanhållet samhälle – samtidigt som den politiska stabiliteten och långsiktigheten har gått förlorad och därmed försämrat förutsättningarna för en produktiv och klimatanpassad samhällsekonomi?
Om detta ligger i ena vågskålen är tiden minst sagt mogen för mer av politisk ödmjukhet och mindre av retoriskt präglade finanspolitiska krumbukter med begränsad bäring på verkligheten. Snålheten bör inte längre bedra – den brett och långsiktigt seende – visheten.
Men som Doktor Dengroth säger: Jag är skeptisk.
Daniel Lind
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
