I senaste numret av tidskriften Arena berättar fyra ledande socialdemokrater om hur de ser på framtiden, delvis som svar på kritiken mot oppositionens brist på visioner och framtidsplaner.
Det nya numret av Arena innehåller också en prolog där Per Wirtén hyllar Jan Björklund. Inte hans politiska idéer utan hans förmåga att peka ut ett problem och formulera en väg framåt – och dessutom få samhället att röra sig i den riktningen. Utan Jan Björklund hade skolan knappast varit på allas läppar, oavsett vad man tycker om Björklunds politiska beskrivningar. Wirtén skriver att den vänsterkritik mot S som önskar sig visioner är fel: att det är modiga och brinnande reformister som behövs. Sådana som Björklund.
Personligen anser jag att Socialdemokraterna behöver en kombination av båda: En tydlig samhällelig framtidsvision för de glödgade reformisterna att ta spjärn emot. Inte minst vad gäller framtidens riktigt stora och, faktiskt, braskande utmaningar: klimatomställningar och skapandet av en ekonomi som utjämnar snarare än ökar gapet mellan fattiga och rika.
Så vad vill då de intervjuade i Arena – Ibrahim Baylan, Marita Ulvskog, Sven-Erik Österberg och Thomas Östros? Det går att utläsa att S ser finanskrisen som ett gyllene tillfälle för att förankra marknaden djupare i demokratin, det vill säga skapa tydligare regleringar och regelverk för kapitalismen, samt viss självkritik för "överdriven försiktighet" och oförmåga att kommunicera vad partiet vill.
Däremot är det lite si och så med såväl glöden som med visionerna. Framför allt präglas intervjusvaren av en lite tafatt vilsenhet, eller brist på självförtroende om man så vill. Det sistnämnda är inte så konstigt – och både Marita Ulvskog och Ibrahim Baylan påpekar också detta – för det är inte bara i Sverige som stödet för den en gång så stadiga socialdemokratin vacklar.
Med undantag för Latinamerika är världen en tummelplats för olika varianter av nyliberaler. Europa och EU är blåfärgat (på sina håll till och med blåsvart). För S, som en gång var kraften andra socialdemokratiska partier och aktivister lutade sig mot och inspirerades av är det en främmande karta.
Det är ingen ursäkt för de ibland tafatta försöken att ta över den dagspolitiska agendan, tvärtom börjar tiden för kartläsning rinna ut om Sverige inte ska åka på fyra år till med borgerligheten.
De kontakter mellan Zapateros socialistparti PSOE och (S) som fördjupats sedan Mona Sahlin valdes till partiordförande är en mycket bra början. PSOE har nämligen lyckats med det som systerpartierna i Europa inte har klarat av sedan New Labour kraschade under uteblivna löften om minskade klassklyftor och krigshetsiga marionetterier under George W Bush: Att bli ett parti som förknippas med modernitet, radikalitet och framtidshopp.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
