Svår tid för pacifism — när den behövs som mest

pacifism Pacifisten måste nu, när kriget pågår, ta steget från tankar på hur fred byggs till hur våldets spiral bryts här och nu, skriver religionsfilosofen Patrik Fridlund.

Det är i sanning en svår tid för pacifisten. När Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj vädjar om hjälp med vapen tvingas KG Hammar tillstå att det är svårt att inte tillmötesgå en sådan begäran. Inget parti i Riksdagen röstade heller emot beslutet att skicka pansarskott till Ukraina.
Det är en svår tid för pacifisten eftersom allt det som pacifisten pläderar för är sådant som måste göras först, innan. Nu är vi där vi är och kriget är en realitet på nära håll och det är svårt att vara pacifist. Kanske är det samtidigt en tid när pacifisten behövs som mest.

En pacifistisk blick behövs, en realistisk blick som ser igenom romantiseringen av kriget. Krig är våldsamt. Krig är lidande och död. Krig tvingar fram flera av de mest oönskade egenskaper hos människor. Den naiva idén om det rena kriget, det snygga och städade kriget, kan bara upprätthållas om de grymheter som nu begås flyttas ut från kriget och läggs på en ond och monstruös fiende, i detta fall Ryssland.

Pacifismens klarsyn beträffande våldets eskalering behövs. Den naiva uppfattningen att hämnd och straff skulle kunna utövas oproblematiskt och på ett enkelt sätt tjäna fredens syfte, utmanas av pacifisten. Precis som Tyskland straffades i Versaillesfreden 1919, ska Ryssland straffas och straffas redan. Hårt. Genom sanktioner. Utfrysning. Isolering. Kanske måste det vara så. Men vad händer sedan? På vilket sätt är vi betjänta av ett svagt Ryssland, ett utfruset Ryssland? Ett Ryssland som tvingas sluta sig inåt och som tvingas välja ressentimentsom grundackord? Ett passiviserat Ryssland som inget annat göra kan än odla en känsla av att vara föraktat och av världen missförstått?

För det tredje och kanske viktigast av allt behövs en pacifists klarsyn när det gäller kolonialiseringen av vårt tänkande.

Samhället byggs nu om utifrån modellen krig, men när alla är rustade för krig och alla väntar sig krig, då ökar också risken för att kriget bryter ut. Då behövs bara en gnista i Sarajevo för att krutdurken ska explodera.

När det enda sätt vi har att se på internationella relationer bygger på krigets logik och när trygghet identifieras som en fråga om militär säkerhet hur ska det då vara möjligt att ha andra uppfattningar om vad säkerhet, trygghet och fred är? Om det enda språket som är tillgängligt är militärens språk, hur ska det då vara möjligt att se andra risker och andra möjligheter än de militära?

Det skrämmande är att stora delar av omvärlden delar Putins och Kirills analys och ser kriget i Ukraina som en kamp mellan ont och gott.

Kolonialiseringen av tanken äger kanske redan rum på ett högst påtagligt vis. Det tycks vara så att Vladmir Putin förenas med patriark Kirill i uppfattningen att Ryssland har en kallelse att försvara det rätta och det goda mot en ond och hotfull omvärld, på liknande sätt som president George W. Bush talade om ett globalt krig mot terrorn efter 11 september. Det skrämmande är att stora delar av omvärlden delar Putins och Kirills analys och ser kriget i Ukraina som en kamp mellan ont och gott där det handlar om att segra eller dö. På så sätt förtvinar ett nyanserat och pluralistiskt tänkande.

Pacifisten måste nu, när kriget pågår, ta steget från tankar på hur fred byggs till hur våldets spiral bryts här och nu. Vilka är de omöjliga stegen som måste tas? Omöjliga i bemärkelsen aldrig tidigare skådade. Inte beprövade. Var finns exempelvis de religiösa traditionernas insikter och erfarenhet av just det omöjliga? Av det obegripliga? Var finns modet att tänka det otänkta? Vilken politisk rörelse kan mobilisera kraft att tänka med pacifisten nu, nu när det är som allra svårast? Nu när det är som allra viktigast.

Patrik Fridlund, docent i religionsfilosofi vid Lunds universitet