Krönika Brist på D-vitamin kan innebära att vissa drabbas hårdare av covid-19. Och om tillskott av D-vitamin är särskilt viktigt för människor med en annan hudnyans än majoritetssamhällets måste vi våga prata om det, skriver Lisa Pelling.
I romanen Som pesten från 2019 låter den danska författaren Hanne-Vibeke Holst en influensapandemi hemsöka världen. Det är värsta tänkbara scenarier rakt igenom: smittan uppstår just i krigszonen kring Donetsk i de rysk-kontrollerade delarna av Ukraina, så smittspridningen blir genast världspolitik. Den sprids med ryska soldater till hela det vidsträckta Ryssland, och med arbetskraftsmigranter från Ukraina till EU. Smittan drabbar Europa samtidigt som en flyktingkris. WHO präglas av stormaktspel och intriger, världssamfundet är handfallet, en ljusskygg läkemedelsindustri använder sig av den italienska maffian för att infiltrera WHO och försöka lägga vantarna på miljardinkomsterna från ett vaccin. Hanne-Vibeke Holst låter dessutom smittan drabba unga värst, i Köpenhamn dör hela gymnasieklasser.
Som pesten är en gastkramande bladvändare. Hanne-Vibeke Holst har uppenbarligen gjort grundlig research, eftersom romanen i många detaljer är så obehagligt nära dagens pandemi. Som tur är, är dock det mesta i Holsts universum värre än i den verkliga världen. Det är fruktansvärt att corona-viruset slår så hårt mot äldre, men det hade varit outhärdligt om smittan drabbat barn och unga värst.
Bokens crescendo är när det visar sig att den dödliga influensan drabbar svarta värre än andra. I USA dör de i mycket större utsträckning än vita amerikaner, kommer vaccinet hinna före smittan till Afrika?
Och i vår vardag tycks nu samma frågor väckas. De senaste veckorna har det nämligen förts en alltmer närvarande diskussion om att sårbarhet för covid-19 faktiskt också kan handla om hudfärg.
Sex av de 15 första som dog var svensksomalier, och de har enligt Folkhälsomyndigheten fortsatt vara kraftigt överrepresenterade bland de avlidna. Det ser ut på samma sätt i andra europeiska länder. I Norge har tio gånger så många norrmän av somaliskt ursprung smittats av coronaviruset som genomsnittet.
Det handlar, som Bilan Osman skriver, såklart i första hand om klass. Om att ha slitsamma jobb som tär på hälsan, om att bo trångt. I hyreshusen vid Järvafältet och i Sveriges andra låginkomstområden bor de som håller samhället i gång. Som har yrken som inte kan utföras hemifrån, som måste ta bussen till jobbet, som kommer i kontakt med många människor under en arbetsdag. De som kör taxi, de som sätter på stödstrumpor hos äldre som behöver hemtjänst, de som står bakom kassan i mataffären. Klasstillhörighet avgör vem som är mest exponerad för smitta. Och vem som har sämst hälsa, och som därför löper störst risk att bli allvarligt sjuk i covid-19.
Men samtidigt lyfts hudfärg allt oftare upp i den internationella rapporteringen. De 14 första läkarna som omkom i Storbritannien var alla svarta. Det kan knappast förklaras av socioekonomiska omständigheter. Washington Post rapporterar att även välbärgade svarta områden är hårt drabbade. Enligt brittiska statistikmyndigheten har svarta i Storbritannien 1,9 gånger högre risk att avlida av covid-19, även när man tagit hänsyn till socioekonomiska faktorer.
När Livsmedelsverket uppdaterade sina råd tog de bort rådet om att barn med mörk hy bör fortsätta att ta tillskott av D-vitamin även efter två år ålder.
Möjligen beror det på något så banalt och livsavgörande som D-vitaminbrist. Sedan tidigare vet man att D-vitaminbrist ökar sårbarheten för infektioner, inte minst luftvägsinfektioner. D- vitamin (som egentligen är ett hormon) bildas i huden när den exponeras för sol. Innan det fanns fungerande antibiotika var den enda verksamma behandlingen av tuberkulos att rulla ut patienterna i solen. Sanatorierna byggdes med jättelika solterrasser.
På våra breddgrader räcker inte solen till för att tillräckligt med D-vitamin ska skapas i huden under vinterhalvåret. Människor med rikare pigmentering drabbas därför lättare av D-vitaminbrist av solfattiga vintrar i norra USA och Storbritannien. Och i Sverige. I British Medical Journal larmar forskare om att det finns en överrepresentation av avlidna i covid-19 i grupper som sedan tidigare identifierats ha låga nivåer av D-vitamin.
Det finns ett ökande antal studier som verkar visa att låga nivåer av D-vitamin ökar risken att bli allvarligt sjuk av covid-19. Det finns sedan tidigare meta-studier som visar att tillskott av D-vitamin minskar risken för akut luftvägsinfektion. Nu visar preliminära studier att det verkar gälla också för covid-19, och att tillskott av D-vitamin kan ge ett mildare sjukdomsförlopp. Det är så klart för tidigt att dra några säkra slutsatser. Hur D-vitamin påverkar covid-19 kan vi inte säkert veta än.
Men vi vet tillräckligt för att veta att vi behöver veta mer. Brittiska forskare föreslår att man genom ett enkelt pricktest borde börja mäta människors D-vitaminnivåer samtidigt som man testar för covid-19. De vill också se kliniska studier bland covid-19-patienter på sjukhus för att undersöka vilken roll tillskott av D-vitamin kan ha för att ge ett lindrigare sjukdomsförlopp.
Skulle fler i Sverige kunna öka sina möjligheter att klara av en covid-19-infektion genom att höja sina D-vitaminnivåer? Bör de som har rikare pigmentering, eller har en extra känslig hud, eller av andra skäl inte kan fylla på sina D-vitaminnivåer i solen (som äldre som har svårt att komma ut), ta tillskott av D-vitamin för att stärka sitt immunförsvar under denna corona-vår? Det är frågor som vi kan och måste skaffa oss svar på.
Om studierna har rätt, om D-vitaminbrist kan göra att människor blir svårare sjuka av covid-19, och om tillskott av D-vitamin är särskilt viktigt för människor som har en annan hudnyans än majoritetssamhällets, hur ska vi prata om det? Hur ta upp detta utan att riskera att ytterligare stigmatisera en redan utsatt grupp? Utan att riskera att, som i DN:s lysande reportage, människor upplever att de får skulden för sin egen död?
Hudfärg kan vara en riskfaktor för att dö i covid-19. Risken är att Sverige kommer att stå ännu mer handfallna inför det faktumet att än inför klassklyftornas grymma konsekvenser. Det är svårt att prata om hudfärg i Sverige, vi berömmer oss om att vara färgblinda, det är otänkbart att föra statistik baserat på människors utseende, som man gör i till exempel Storbritannien. Vithetsstudier provocerar, ingen har en ras hos oss, allra minst vita.
Svårigheter att prata om skillnader på grund av hudfärg är möjligen en anledning till att Livsmedelsverket inte har differentierade rekommendationer när det gäller D-vitaminintag utifrån pigmentering. Tvärtom, när Livsmedelsverket uppdaterade sina råd om D-vitamintillskott till riskgrupper i november 2018 tog de bort rådet om att barn med mörk hy bör fortsätta att ta tillskott av D-vitamin även efter två år ålder. Kosttillskott med D-vitamin rekommenderas dock till ”personer som undviker solexponering“. Det förekommer diskriminering när det gäller tillgång till vård, det är lättare att få en ambulans till Täby än till Tensta, vilket kan komma att påverka dödstalen i covid-19. Det kan alltså också finnas en annan diskriminering i myndigheternas råd: de är anpassade efter en ojämlik vithetsnorm.
Ett pågående forskningsprojekt vid Linköpings universitet analyserar just det växande intresset för hur genetiska variationer påverkar människors sårbarhet för sjukdomar, och människors mottaglighet för behandlingar och läkemedel. Det handlar om rättvisa: att till exempel bevaka vilka som finns representerade vid kliniska prövningar av olika läkemedel. Men det handlar också om att kritiskt granska den genetiska medicinens samhällspolitiska konsekvenser: vad händer om genetiken gör etnicitet till något biologiskt, frågar sig forskarna, hur påverkar det till exempel frågor som rör rasism?
”Kommer genetiska skillnader att studeras som möjlig orsak till vissa etniska gruppers överrepresentation i statistiken? Och kommer i så fall genetiska skillnader vinna mark framför andra förklaringsmodeller som så som social bakgrund eller kultur?” Undrar etnicitetsforskaren Anna Bredström.
Svåra frågor. Viktiga svar.
Lisa Pelling är utredningschef på Arena Idé och ledarskribent på Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
