Med höstbudgeten har Anders Borg svalt Socialdemokraternas investeringspolitik med fokus på företagande, infrastruktur och forskning. Återstår för Socialdemokraterna att i sin kommande budget lappa ihop socialförsäkringarna. Det kan tyckas som en osexig uppgift. I själva verket är den helt avgörande.
Den tidigare socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt beskriver i gårdagens Expressen den generella välfärden som socialdemokratins stora seger. Det är tydligt att den också fortfarande utgör den stora ideologiska skiljelinjen gentemot Alliansregeringen.
Regeringen har använt sina sex år vid makten till att urholka a-kassan och sjukpenningen till oigenkännlighet. Försörjningsstödet, det som förr kallades socialbidrag, har i stället i praktiken blivit den statliga a-kassa som Jan Björklund drömt om. I höstbudgeten cementeras utvecklingen när regeringen för första gången ställer formella krav på kommunerna att försörjningsstöd ska kräva jobbsökande eller praktik, något som dock i praktiken redan i dag är fallet.
Att sabba a-kassan är dels ett sätt för regeringen att undergräva fackens förhandlingsmakt, dels ett angrepp på idén om generell välfärd. A-kassa eller sjukpenning får alla som blir arbetslösa eller sjuka – det är lika för alla. Försörjningsstöd får endast den som blivit fattig. Den som förbrukat eventuella reserver och som sålt bostaden. Den som därmed kommit ännu längre från arbetsmarknaden och som nu ska leva utan kollektivtrafikkort och dra ned på att fika med vännerna i en ond spiral som för allt längre från potentiella kontakter med arbetsmarknaden.
Vinsten med den generella välfärden är i stället, som till exempel statsvetarprofessorn Bo Rothstein visat, att den skapar legitimitet för välfärdstjänster och socialförsäkringar hos allmänheten samtidigt som den verkar utjämnande och fattigdomsbekämpande. Den generella välfärden är både det kitt som håller ihop samhällets fattiga och rika, och det sociala kontrakt som skapar legitimitet för staten.
När den republikanska presidentkandidaten Mitt Romney gått bort sig som värst har det handlat om synen på bidragstagare som hopplösa offer, om närande och tärande, ”makers and moochers”. Sådant snack visar på lockelsen hos de rika att dra sig tillbaka från samhället när ekonomiska och sociala förhållanden krisar. Om sjukvårdspersonal inte räcker till, om du tvingas ta lån när du blir skadad på arbetet och om skolor tvingas köpa sponsrade läroböcker, ja då börjar en undra vart skatten tog vägen.
Socialdemokraternas stora utmaning blir, precis som Kjell-Olof Feldt skriver, att på ett trovärdigt sätt förklara hur den generella välfärden ska överleva. Och att berätta varför den skandinaviska välfärdsmodellen varit en sådan framgångssaga – samt varför den är nödvändig även i framtiden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
