LEDARE Ett splittrat EU. Det blev resultatet av valen till Europaparlamentet. De stora parlamentsgrupperna tappade mark. Extremhögern ökade, men även liberalerna och de gröna.
Det kommer bli svårt att bilda stabila majoriteter. De bruna kommer bli ännu mer högljudda. Men splittringen gäller i de olika medlemsländernas resultat. Där är det nästan – men bara nästan – omöjligt att hitta en röd tråd.
I Spanien och Portugal gjorde socialdemokraterna rekordval. Även i Nederländerna och Danmark gick det utmärkt efter flera års kräftgång.
I Storbritannien, däremot, backade Labour kraftigt. Corbyn, av många utpekad som socialdemokratins hopp och mest lysande stjärna, har ännu inte lyckats vinna ett val.
I Tyskland gick det direkt uselt, medan det i Sverige gick helt okej, även om den långsamma nedåtgående trenden för Socialdemokraterna höll i sig även den här gången.
De grönas framgångar var tydliga i flera länder, inte minst Tyskland, men knappt märkbara i andra. De högerpopulistiska partierna gick bra i Frankrike och Italien, men dåligt i till exempel Danmark och Finland.
Men mitt i allt detta ändå något som liknar en röd tråd. Den tydligaste är att ganska kortsiktiga politiska trender numera snabbt slår igenom i människors partival.
I Storbritannien var det Brexitfrågan. I Spanien den katalanska frågan. Miljöfrågan är förstås den mest långsiktiga man kan tänka sig, men de gröna hade sannolikt inte fått sådana framgångar utan ”Greta-effekten”. Migrationsfrågan har långsiktigt påverkat extremhögerns framgångar, men det är svårt att förklara Legas snabba framgångar i Italien uteslutande med den.
Dessa snabba skiften visar, över hela linjen, att det inte längre går att ta några röster för givna. För något parti.
Och just där måste socialdemokratin börja sin analys. Partiet gick till val på att tala om rättvisa i arbetslivet. Målet var att övertyga ”vanligt folk” om att socialdemokratin är att lita på i de klassiska rättvisefrågorna.
Och partiet ökade sitt stöd, men inte bland sina traditionella kärnväljare på landsbygden. Istället ökade stödet i storstäderna. Inget fel med det, men ska socialdemokratin återta ett stöd över 30 procent måste det öka även bland de grupper som under de senaste tio åren gått till Sverigedemokraterna.
Tanken att det kan bli så om partiet bara låter som det gjorde förr bygger på att det finns en klassisk arbetaridentitet som kan länkas samman med politiken. Lita på oss, vi företräder er! Men den länken är inte särskilt stark längre.
Identitet länkat till en politisk rörelse är inget som uppstår i en valrörelse.
Labours katastrofval är det kanske bästa exemplet. Corbyn har byggt hela sitt ledarskap på idén att göra som det ”gamla” Labour. Välfärden i centrum. Rättvisa i arbetslivet. Det vanliga folkets parti. Resultatet den här gången: Drygt 14 procent. Brexitfrågan var helt enkelt viktigare än de mer traditionella politiska gruppidentiteterna.
Det betyder inte att socialdemokratin är på fel spår. Partiet måste stå för rättvisefrågorna. Själen finns där, och det går inte lösa frågan om social dumpning utan att ta dessa frågor till EU-nivån.
Men ska detta ge en långvarig effekt i väljarkåren krävs också ett mer långsiktigt arbete. Identitet länkat till en politisk rörelse är inget som uppstår i en valrörelse.
Det kräver närvaro på arbetsplatserna. I städerna och byarna. En aktiv folkrörelse ute bland människor och ett stenhårt arbete för att just de frågor man själv vill tala om ska stå på den politiska dagordningen. Och det kräver politiker som de människor man vill nå känner samhörighet med.
Detta är ingen unik analys. Men som någon sade i diskussionerna efter valet 2014: Trenden är tydlig. Socialdemokratin tappar sakta men säkert stöd. Om inget förändras, i politiken eller i verkligheten, kommer den trenden fortsätta.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
