Var börja? Hösten 2011 bjuder den svenska socialdemokratin på så många avgrundsvägar att det endast är med svårighet även den utomstående betraktaren kan motstå impulsen att skrika rakt ut.
Vi är i ett läge där Sveriges minoritetsregering borde skälva under tyngden av interna strider i de snabbt krympande Kristdemokraterna. Regeringens höstbudget kritiseras av högersinnade ekonomer, västekonomierna står inför en situation som med stor sannolikhet kommer framställa krisen 2008 som en mild vårvind. Då stjäl Socialdemokraterna allt rampljus – med internt kaos.
I stället för att vara ett starkt oppositionsalternativ, i en tid som formligen skriker efter något mer än kvartalskapitalistisk förvaltning, lyckas partiet inte ens åstadkomma en skuggbudget med andra färdriktningar än regeringens. Må vara i en mer tuktad form.
Håkan Juholt, mannen som ändrar åsikt snabbare än sin egen skugga, har dessutom fått utstå hård, och välgrundad, kritik för att under flera år ha låtit medborgarna betala hans “kulbos” hyra. Detta bara dagar efter att riksdagsgruppen förvandlat arbetet med ovan nämnda budget till en såpopera i tabloidformat.
Det blev inte bättre av den ekonomisk-politiske talespersonen Tommy Waidelich valhänta framträdande i Ekots lördagsintervju i helgen.
Av den framtidstro och optimism som strålade från kongressombuden efter installationen av Håkan Juholt tidigt i våras återstår snart bara förvirring.
Allvarligast bland sjukdomstecknen är Ilmar Reepalus förslag om “tillfälliga” medborgarskap för att få bukt med Malmös så kallade gängkriminalitet. Det är långt ifrån första gången Reepalu fiskar i grumliga högervatten, men att partikamraten Morgan Johansson, ordförande i riksdagens justitieutskott, först efter påtryckningar backade från sitt stöd till Reepalu är minst sagt oroväckande.
Inte blev det rasistiska utspelet bättre av att S samma dag meddelade att de inte tänkte ställa upp i gårdagens partiledardebatt i Agenda, med hänvisning till att man vägrar dela sida med Sd och Jimmie Åkesson.
Fram tonar en bild av ett parti utan vare sig ledning eller konsekvent politik. Eller ett som söker väljare genom att flirta högerpopulistiskt samtidigt som man via icke-förpliktigande gester söker befästa sin “godhet” i offentligheten.
Den som vill vara mycket snäll kan, om vederbörande kisar hårt och välvilligt, hävda att socialdemokratin tycks sakna fungerande mediestrategier och orienteringsförmåga i en värld de alltför sent insett inte längre är ohotat deras.
En mer sanningsenlig farhåga är att partiet befinner sig i fritt fall.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
