Sveket mot de sjuka

Sjukförsäkringen Tak som inte följt med prisutvecklingen, försämringar och svagt politiskt stöd.

2024 är ett år att fira flera svenska socialförsäkringar. Arbetslöshetsförsäkringen fyller 90 år (i och med arbetslöshetskasseförordningen 1934), allmänna sjukförsäkringen har just fyllt 70 år och föräldraförsäkringen som infördes 1974 fyller 50 år.

Socialförsäkringarna är en viktig hörnsten i det svenska välfärdsbygget. Starka socialförsäkringar uppmuntrar till kontinuerlig strukturomvandling, rörlighet och omställning på arbetsmarknaden.

Men sedan millennieskiftet har socialförsäkringarna befunnit sig på ett sluttande plan. Särskilt sjukförsäkringen och arbetslöshetskassa har försämrats. En stor reform i början av 00-talet var de stramare reglerna för förtidspensionering och under regeringen Reinfeldt infördes en rad reformer som gjorde det både svårare att kvalificera sig till sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen och försämrade skyddet över tid. En av de mest diskuterade reformerna var den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, en reform som togs bort av den tidigare S-regeringen 2015, men som nu föreslås återinföras av regeringens utredare (ett moderat vallöfte). Detta trots att den tidigare tidsgränsen utvärderades som verkningslös utifrån syftet att få långtidssjuka att arbeta. Ett inte helt oväntat resultat, eftersom de fortfarande var just sjuka.

I många andra länder är sociala förmåner är knutna till specifika arbetsgivare

Taken i försäkringarna, alltså det maxbelopp som går att få ut, har därutöver inte följt med den allmänna pris- och löneutvecklingen. Det har försvagat inkomstbortfallsprincipen, eftersom allt färre faktiskt får ut 80 procent av sin lön vid sjukdom. Många vittnar också om att det är svårt att få sjukpenning beviljat för de allt vanligare psykiatriska diagnoserna som utmattning och stress.

Sammantaget leder försämringarna till att vi riskerar en tillbakagång till det mer splittrade och ojämlika system som karaktäriserade svensk arbetsmarknad innan de statliga socialförsäkringarna kom på plats.

I många andra länder är sociala förmåner är knutna till specifika arbetsgivare. Så såg det också ut i Sverige innan socialförsäkringarna blev statligt understödda. Det innebär att det dels kan bli väldigt kostsamt för företagen, och dels att arbetare får ett väldigt starkt beroendeförhållande till sina arbetsgivare. Facklig kamp hamnar då lätt i att försvara vissa typer av jobb, snarare än att försvara arbetares rättigheter i bredare bemärkelse. Bristen på statliga skyddsnät kan förklara en del av den protektionism som inte minst karaktäriserar den amerikanska debatten.

Risken med ett privatiserat eller företagsspecifikt system är att försäkringarna blir billigast och mest förmånliga för de grupper som minst behöver dem, och att företag inte vågar anställa personer som kan antas bli sjuka eller skaffa barn. I det svenska systemet betalar arbetsgivare in till socialförsäkringarna via arbetsgivaravgiften, och på så vis bärs risken mer jämnt mellan olika grupper. Allmänna socialförsäkringar är mer solidariska och samhällsekonomiskt träffsäkra och har genom historien haft ett brett stöd hos både fack och näringsliv eftersom systemet gynnar båda parter.

Men stödet har alltid varit svagt hos Moderaterna.

Samtidigt har uppbackningen, inte minst från socialförsäkringarnas politiska upphovsmakare – Socialdemokraterna – varit för svagt sedan rädslan för bidragsparti-stämpeln infann sig. Något Sverigedemokraterna, som har störst stöd bland arbetslösa och näststörst stöd bland sjukskrivna, har kapitaliserat på.

Det blir inget vidare jubileum för socialförsäkringarna i år. Men låt historien vara en påminnelse om varför de behövs, och hur mycket sämre alternativet vore.