DEBATT Först när vi börjar behandla hemlöshet som ett bostadsproblem och satsar på mer evidensbaserade lösningar kan vi bryta trenden med växande hemlöshet, anser Felix Lundqvist, socialdemokrat och statsvetarstudent.
Idag befinner sig mer än 30 000 medborgare i hemlöshet, fyra gånger fler än för 30 år sedan. Att flytta hem till soffan i mammas vardagsrum eller spendera natten under bar himmel på grund av fattigdom, bostadsbrist och psykiska problem är ett växande samhällsproblem som blivit sekundärt i politikernas ögon.
Varför en människa blir hemlös kan bero på olika orsaker. Det kan vara ett missbruk eller psykiska sjukdomar som får dig vräkt från din bostad eller kvinnomisshandel som tvingar dig fly för ditt liv till en kvinnojour som inte alltid har bostäder att erbjuda dig.
På senare tid har det handlat om en växande fattigdom som lett till att ekonomiskt svaga hushåll, ibland bestående av ensamstående föräldrar med barn att ta hand om, tvingas bort från sitt hem när lönen inte räcker till. Hemlöshetens grundorsaker är av olika karaktär, men lösningarna ligger i en medveten politik.
Till följd av den ekonomiska krisen under 1990-talet och en strukturell välfärdsstatsomvandling som pågått sedan ett decennium tidigare lämnade man nu den svenska folkhemsmodellen bakom sig. Folkhemsmodellen som tidigare hade inneburit en bostadspolitik som aktivt motverkade segregation och ekonomiska klyftor blev nu ersatt av en marknadsmodell där utbud och efterfrågan skulle lösa bostadsproblemen och där varje enskild kommun skulle bekämpa hemlösheten på sitt eget sätt.
Om vi börjar behandla hemlöshet som ett bostadsproblem och satsar på mer evidensbaserade lösningar kan även vi bryta trenden med växande hemlöshet.
När kommunerna sedan skulle ställa olika ekonomiska satsningar mot varandra och konkurrera med privata aktörer om attraktiva bostäder på den fria bostadsmarknadens villkor ledde det till vräkningar och en medveten gentrifiering av olika bostadsområden. Över tid växte den svenska hemlösheten och vi fick en bostadspolitik som i många kommuner inneburit brist på bostäder för sociala ändamål där var och en fick klara sin egen bostadsförsörjning.
I Sverige har hemlöshetsbekämpningen oftast behandlat de individuella orsakerna bakom hemlösheten. Behandling för psykiska sjukdomar, kvinnojourer som erbjuder kortvariga boenden och missbrukare som vårdas på behandlingshem. Det är dock de strukturella lösningarna som brustit eller saknats helt sedan 1980- och 90-talets välfärdsförändringar.
Om vi likt våra nordiska grannländer Norge och Finland börjar behandla hemlöshet som ett bostadsproblem och satsar på mer evidensbaserade lösningar som Bostad Först-modellen kan även vi bryta den trenden med växande hemlöshet. Därtill måste arbetet ske långsiktigt, där hemlösa kan återgå till att bli fullt ut delaktiga i samhället, där kostsam vård för hemlöshetens konsekvenser ersätts av en hälsosammare livsstil och en permanent bostad.
Det krävs såklart omprioriteringar samtidigt som incitamenten för svenska kommuner att verkligen utrota hemlösheten är små. Varför skulle kommunpolitiker satsa mer när resurserna är knappa, samtidigt som man vill hålla den kommunala bostadsmarknaden konkurrenskraftig?
Det finns således två vägar att gå, antingen rycker vi på axlarna och fortsätter som förut trots att slutmålet är precis runt hörnet. Eller så krävs omprioriteringar där en nationell plan mot hemlöshet införs, där staten tillhandahåller riktade resurser och där kommunpolitikerna börjar ta ett större socialt ansvar för att besegra hemlösheten.
Felix Lundqvist, socialdemokrat och statsvetarstudent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
