Svensk konkurrenspolitik har hittills förbisett den politiska utveckling som sker i omvärlden. Det håller inte. Dålig konkurrens på arbetsmarknader är lika skadlig för samhällsekonomin som dålig konkurrens på produktmarknader. Varför fokuserar vi då bara på de senare?
Vad riskerar att hända med författarnas ersättning när två stora bokförlag går samman i ett bolag? Den frågan ställde sig den amerikanska konkurrensmyndigheten under förra året då två bokförlag hade annonserat ett framtida samgående. Svaret förvånande många och väckte uppmärksamhet.
Myndigheten förbjöd samgåendet med argumentet att risken var stor att det skulle leda till lägre ersättning till författarna eftersom antalet alternativa uppdragsgivare skulle minska. Konkurrensen på arbetsmarknaden skulle således försämras och priset på arbete skulle hamna under den samhällsekonomiskt effektiva marknadslön som hade uppstått om fler bokförlag konkurrerade om författarnas alster.
Löntagarnas andel av samhällsekonomin har minskat
När myndigheten för första gången nu sa nej till en fusion med den här typen av argumentation var det ett tydligt tecken i tiden. Året dessförinnan utfärdade president Biden en order om att förbättra konkurrensen i amerikansk ekonomi genom att tvinga fram en skärpning av efterlevnaden av gällande lagstiftning.
Ett särskilt fokus riktades mot konkurrensproblemen på arbetsmarknaden och dess negativa konsekvenser för löntagarna. Liknande steg har tagits i andra länder – till exempel i Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Finland – där fokus har legat på andra konkurrensbegränsande åtgärder, till exempel i form av företag som samarbetar för att hålla nere löner och villkor, eller att de lovar varandra att inte konkurrera om varandras medarbetare.
En helt nödvändig förutsättning för detta närmast anmärkningsvärda politiska perspektivskifte har varit den snabbt växande forskningen om bristen på konkurrens på arbetsmarknader och dess konsekvenser för löntagare, företag och samhällsekonomi. Även om den här forskningen har sina rötter i 1930-talet, var det först runt millennieskiftet som den fick ordentlig luft under vingarna. Därefter har den exploderat och på mycket kort tid har den gjort betydande politiskt avtryck.
Det är positivt och har sin grund i att utvecklingen de senaste decennierna i många länder kännetecknas av en svag reallönetillväxt som i sin förlängning har lett till att löntagarnas andel av samhällsekonomin – löneandelen – har minskat. Till detta kommer att koncentrationen av företag tycks ha ökat i många länder och regioner, vilket leder till att löntagarna har fått färre alternativa arbetsgivare att söka sig till.
Sammantaget pekar detta i riktning mot att företag i många fall har möjlighet att erbjuda sina anställda löner som ligger under den marknadslön som hade uppstått om fler jobbmöjligheter hade stått till buds. Den generella bilden är att forskningen bekräftar de här misstankarna.
Det gäller även för Norden och övriga Nordeuropa, trots hög facklig organisationsgrad, kollektivavtal och olika grad av centraliserad lönebildning. De här institutionerna bidrar i sig själva till minskade möjligheter för arbetsgivarna att sätta sina löner under den marknadsklarerade nivån, men det innebär inte att länderna är förskonande från företeelsen som sådan. Det är inte tillräckligt med en partsmodell à la den svenska för att säkerställa att löntagarnas löner motsvarar det värde – den produktivitet – som de skapar i företagen.
Avtal mellan företag som snedvrider konkurrensen är således förbjudna
När arbetsgivare på detta sätt kan sätta marknadskrafterna ur spel är det naturligt att det blir en fråga för konkurrensmyndigheterna, eftersom det leder till lägre BNP, lägre sysselsättning och lägre produktivitet. Vi blir alla förlorare. Hur kan det bli så?
Analogin till produktmarknaderna är glasklar. I Sveriges konkurrenslag slås i första paragrafen fast att lagen syftar till att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor och tjänster. Avtal mellan företag som snedvrider konkurrensen är således förbjudna. Detsamma gäller för företagskoncentrationer – om den här marknadsmakten leder till försämrad konkurrens.
Orsakerna bakom dessa förbud är att dålig konkurrens leder till lägre produktivitet i ekonomin (de anställdas mindre bidrag till värdeskapandet i företaget), färre produktinnovationer (mindre lärande i arbetet), färre produkter att välja mellan (färre potentiella arbetsgivare), sämre produktkvalitet (sämre arbetsvillkor) och högre produktpriser (lägre löner).
I den amerikanska rättstraditionen görs på principiella grunder inte någon skillnad mellan produktmarknader och arbetsmarknader; konkurrenslagstiftningen ska gälla på samma sätt i båda fallen. I Sverige har vi valt en annan väg. I konkurrenslagens andra paragraf slås nämligen fast att lagen inte är tillämplig på överenskommelser mellan arbetsgivare och löntagare om lön eller andra anställningsvillkor.
Det finns mycket goda skäl bakom den här paragrafen. Det handlar i grund och botten om att arbete inte är vilken produkt som helst, utan är en fråga om människors utkomst och livsvillkor. Därför har det varit centralt för lagstiftaren att säkerställa att facklig organisering och kollektivavtal – vars grundläggande uppgift är att som utbudskartell säkerställa en viss nivå på löner och villkor – inte kan förbjudas om de skulle hämma konkurrensen på produktmarknader.
Vad kan vi göra i Sverige, givet den lagstiftning vi har?
Men samtidigt går det inte att komma ifrån att de senaste decenniernas forskning, som ju visar att även svenska och nordeuropeiska arbetsmarknader många gånger kännetecknas av löner och villkor som ligger under den nivå som en perfekt fungerande arbetsmarknad skulle generera, inte på något sätt avspeglas i svensk konkurrenslagstiftning – eller hur den för den delen tillämpas av Konkurrensverket.
Om fokus tidigare låg på att facklig organisering och kollektivavtal kan hämma konkurrensen på produktmarknader, ligger dagens fokus i den internationella debatten på hur arbetsgivare utnyttjar den dåliga konkurrensen på arbetsmarknader genom att pressa löner och villkor under de värden som de anställda skapar i företagen. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är svag konkurrens på arbetsmarknader lika skadlig som svag konkurrens på produktmarknader. Det finns ingen principiell skillnad.
På långt sikt – om forskningen skulle komma att etablera en ännu mycket mer entydig och långtgående kunskapsmassa – är det möjligt att det skulle vara fruktbart att öppna upp för en diskussion om Konkurrenslagens andra paragraf. Men där är vi inte i dag, långt därifrån. Samtidigt är det orimligt att svensk konkurrenspolitik och dess tillämpning helt skulle bortse från den nya forskningen och den politiska utveckling som den just nu driver fram i vår omvärld. Frågan blir därför: vad kan vi göra i Sverige, givet den lagstiftning vi har?
För mig är åtminstone tre saker uppenbara. För det första handlar det om att säkerställa att plattformsarbetarna ges samma möjligheter som andra löntagare att säkerställa sina löner och villkor. För det andra bör tydliga steg tas i riktning mot att även analysera potentiellt negativa konkurrenseffekter på arbetsmarknaden, när företag har annonserat ett samgående. Men detta kan även göras i efterhand. Resulterade den ökade koncentrationen till lägre löner och försämrade villkor? För det tredje är det inte oväsentligt att affärsmodeller som bygger på franchise inte baseras på avtal som håller tillbaka de anställdas löner eller där franchisetagarna har kommit överens om att inte konkurrera om varandras medarbetare.
Därtill skulle det ju inte skada om Konkurrensverket, i linje med det tal som amerikanska konkurrensmyndighetens chefsekonom höll i australienska parlamentet i våras, på ett mer allmänt plan offentligt inskärper att reformer som stärker löntagarnas ställning på arbetsmarknaden i många fall skulle förbättra konkurrensen och därmed bidra till högre produktivitet och en mer effektiv samhällsekonomi.
I detta fall handlar det inte bara om att värna den kollektiva förhandlingsstyrkan, utan också om att skapa bättre faktiska förutsättningar för löntagarna att söka sig till fler nya arbetsgivare. Det kan då handla om allt från större arbetsmarknadsregioner, mer distansarbete och fler hyresrätter, till mer kompetensutveckling, generösare flyttbidrag och fungerande pendeltåg.
Tror du svensk konkurrenspolitik och Konkurrensverket är redo för detta perspektivskifte?
Daniel Lind
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
