Om Sverige vill vara en miljöförebild måste man börja med Vattenfall.
Det drar ihop sig till FN:s tjugoförsta klimatkonferens, COP 21. Den hålls i Paris i början av december, men redan i går började EU:s miljöministrar uppladdningen med ett extra möte där de diskuterade den gemensamma förhandlingslinjen.
Hittills har man satt upp några mål: att minska utsläppen med 40 procent, att ha 27 procent förnybar energi och 27 procent energieffektivisering. Många bedömare menar att det knappast kommer att vara tillräckligt om man vill nå tvågradersmålet.
Och det är mycket som står på spel. Få önskar en upprepning av fiaskot i Köpenhamn 2009 då alla storslagna ambitioner att rädda planeten störtdök på grund av oenighet och med enorm besvikelse som följd.
Den här gången har man ett ännu ambitiösare mål: Att ta fram ett bindande globalt klimatavtal som ska gälla från år 2020. Sverige har hårt drivit på ifråga om transparens och ansvarsuppföljning, och det är förstås viktigt.
För vad är det för mening med globala avtal om det inte går att kontrollera hur stora utsläpp enskilda länder gör eller om de håller vad de lovat?
Miljöpartiet lyfter också frågan om hur de fattigaste länderna ska kompenseras för de skador och förluster som drabbar dem på grund av de rikaste ländernas utsläpp. På regeringens hemsida slår man sig för bröstet, man är ”nöjd” med att EU har valt ”Sveriges linje” när det gäller de här nyckelområdena.
Men ute i Europa är Sverige långt ifrån känt som en ledande miljönation. Snarare tvärtom. I Tyskland är brunkolsverkens framtid som energikälla en av de hetaste politiska stridsfrågorna och svenska Vattenfall äger som bekant fyra av de smutsigaste miljöbovarna.
I dag står Vattenfall faktiskt för större utsläpp än vad hela Sverige gör. Dagbrotten som förser Vattenfalls kraftverk med brunkol är enorma till ytan och ödelägger hela landskap för all framtid.
Sedan en tid har det av Riksrevisionen kritiserade svenska storbolaget försökt sälja de omtvistade anläggningarna. En av spekulanterna har till exempel varit ett tjeckiskt investmentbolag utan några som helst miljöambitioner. Eftersom S och MP har olika åsikter i frågan har man valt att förlita sig på Angela Merkel och tyska regeringen som har lovat att hitta lösningar på hur man kan fasa ut brunkolet.
Mer ansvarsfullt – och moraliskt riktigare – vore förstås om Vattenfall behöll verksamheten och inledde en avveckling. Jag håller med Jonas Sjöstedt (V) om att det är det viktigaste miljöbeslut som regeringen överhuvudtaget har att fatta.
För om inte Sverige visar vägen här, finns det en risk att vi får tala för döva öron i Paris. Särskilt som Vattenfall har gjort klart att en eventuell affär kan presenteras först mot slutet av året, alltså lagom till konferensen.
Jag menar, vem lyssnar på en viktigpetter som tror sig vara bäst i miljöklassen, men varje år tjänar miljarder på att elda fossilt bränsle?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
