Svensk politik saknar en mitten

När borgerligheten tar stormsteg högerut förlorar svensk politik sin handlingskraft.

Den gångna helgens sammankomster för Folkpartiet och Kristdemokraternas bekräftar att det svenska politiska landskapet saknar en mitten.

Det var där, i mitten, som förr om åren fruktbara samtal kunde äga rum. Det var där framgångsrika blocköverskridande överenskommelser träffades. Trots tydliga meningsmotsättningar fick vi bland annat EU-medlemskapet, överenskommelsen om ett nytt pensionssystem, skärpta budgetregler och en stor skatteform.

Betydande förändringar, som sannerligen inte var perfekta i allt, och som det fortfarande knorras över. Men det demokratiska systemet visade emellertid sin ljusaste sida – handlingskraft.

Det var då. Numera kan var och en av oss hemma vid köksbordet göra långa listor över viktiga reformer som partierna säger sig i princip vara överens om att de måste genomföras. Men sedan händer det ingenting. Alltid finns det några ömma marginalväljartår som man riskerar att trampa på.

Historien visar att de verkligt stora framstegen sker först om vi förmår övertyga människor om att de mångas välfärd och trygghet är viktigare än nackdelar för några få.

Läget i dag, sedan de forna allianspartierna sagt sig gå fram var och en med egna budgetalternativ, öppnar på pappret för blocköverskridande överenskommelser med regeringen. Men bara på pappret. För vi har ingen mitten.

Folkpartiets och Centerns styrka i väljarkåren har sedan 1970-talet reducerats till en tredjedel av vad man en gång var. Centerpartiet har tagit ett antal kliv högerut och blivit en sinnebild för den enklaste sortens fackföreningshat.

Den nya KD-ledaren Ebba Busch Thor springer i sin önskan att komma över fyraprocentsspärren ännu mer åt höger. KD-ledaren antyder att staten är lika med socialdemokratin är lika med ondskan.

Det tredje partiet ur den forna mitten, Folkpartiet, topprids av en partiledare vars sista förbrukningsdag gått ut för länge sedan.

Jan Björklund vill i detta läge visa musklerna. Han tycks heller inte begripa att han beter sig som en hormonstinn tonåring när han yxar till ett orimligt försvarsbud på 17 miljarder. För att sedan avbryta förhandlingarna när regering och opposition är på väg att komma överens. Knappast ett parti moget att ta ansvar i någon av de andra stora frågor som kräver det.

I förra veckan fick statsminister Stefan Löfven mycket svaga opinionssiffror. Uttolkarna i spalterna menar att det beror på att han är orutinerad och för vag, och ibland tar tillbaka vad han glatt sagt för inte så länge sedan. Det kan ligga en hel del i den kritiken.

Men Löfvens osäkerhet måste också bedömas i ljuset av hur det svenska politiska landskapet ser ut. För när det där inte finns några för honom att samtala med – utan enbart en pladdrande svensk Tea-party-höger och politiska sabotörer som Jan Björklund – då är hans sits inte avundsvärd.