Stora och väsentliga förändringar smyger sig liksom på oss. Utan att vi riktigt förstår vad det var som hände. Jag undrar om inte svensk journalistik tagit ett sådant stort språng. Eller gått ner sig i den mediala kvicksanden.
För några år sedan tog Expressens dåvarande chefredaktör Otto Sjöberg flyget till London för att studera den brittiska boulevardpressen. Tidningar som The Sun och Daily Mail har alltid befunnit sig i egen värld. Inte direkt opartiska och allsidiga. De har alltid bekämpat vänstern. Allra mest har de snaskat i privata skandaler. Pengar och sex. Mest sex. Kanske ser vi nu följderna av Sjöbergs resa till Fleet Street.
”Den motvillige monarken” om Carl XVI Gustafs privata eskapader har förstås rönt enormt uppseende. Inte för att den kommer att få Grävande journalisters Guldspade, utan för att den berättar om kungens grabbiga och fadda vanor. Att granska delar av denna värld är högst relevant. Som om kungen rört sig i kriminella kretsar som kan eller har kunnat påverka hans ämbete och omdöme. Liksom om Sveriges statschef går på sexklubbar. Det är ingen privat angelägenhet.
Andra delar av boken förhåller jag mig mer tveksam till. Svenska medier har tidigare inte ägnat sig åt otrohetsaffärer. Nu är kungens affär med Camilla Henemark ute till allmänt beskådande. Tidigare var det prinsessans Madeleines förra pojkvän som hoppade över skaklarna och hamnade på löpsedlarna.
Liknande antydningar har blivit vanligare i svensk kvällspress de senaste åren. Håller medierna på att pressa de etiska gränserna härvidlag? Det vill säga följa de brittiska medierna i spåren. Vad är nästa steg, får vi läsa om ledande politikers kärleksliv? Håll dig i skinnet Fredrik!
Medierna har nämligen sina repetitiva drag. En sedan länge upparbetad ”vinkel” handlar om ”socialdemokratins kris” och ”sossepampens” förfärlighet. Båda har odlats av såväl högern som den icke-socialdemokratiska vänstern. I helgen påpekade Peter Wolodarski att två borgerliga partier är i allvarlig kris. Kristdemokraterna har nu parkerat en bra bit under fyraprocentspärren och även Centerpartiet ligger illa till. Om bara ett av dessa partier trillar ur riksdagen skulle Fredrik Reinfeldts regeringsunderlag försvinna i ett nafs. Har denna ”kris” uppmärksammats tillnärmelsevis lika ingående som socialdemokraterna förvisso uppenbara problem? Svaret är nej.
Till detta kommer att särskilt kvällstidningarna ägnar sig åt sossebashing. I Expressens fall med en löjeväckande frenesi. Häromdagen fyllde Expressen ett uppslag om en folklig ”storm” mot Mona Sahlin. Nu gällde saken att hon sagt att hon kanske inte ville ha ett fast jobb utan i stället funderar på att ta olika uppdrag. Statsvetare och debattörer ställde villigt upp och analyserade saken.
Tidigare kritiserades Mona Sahlin för att hon hade en för fin och dyr väska. Håkan Juholt bannas nu för att han har ett för billigt skärp, en Boss-kopia. Fy skäms, säger kvällisarna. Expressen gjorde en stor affär av Juholts semesterresa då en privatperson fotograferade den mustaschprydde smålänningen i en Björn Borg-hoddie (än så länge är det oklart om den var äkta). Hans konversation med flickvännen återgavs i tidningen. Inte direkt journalistik en nyutexaminerad journalistelev skulle vara stolt över. Malin Ullgren anar på DN-kultur ett borgerligt klassförakt.
Dessa journalistiska futiliteter trivialiserar och infantiliserar det offentliga rummet. ”Jag är otroligt tveksam till om ens Olof Palme hade haft en politisk karriär på 2000-talet”, skrev Johan Croneman apropå Håkan Juholts magplask i Agenda i helgen.
Otto Sjöberg åkte till London. Nu ser vi mönstret. De etiska gränserna för journalistiken förflyttas. Vänsterpolitiker demoniseras. Ett möjligt undantag är Carl XVI Gustaf. Men han kanske är sosse. Det påstår i varje fall Camilla Henemark.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
