Svenska ägg viktigare än global rättvisa?

När blev det radikalt att resignerat acceptera sakernas tillstånd och förespråka en reträtt till det förflutna?

I en ledare från tidigare i år skriver jag om hur miljörörelsens fixering vid närodlat och stängd handel är en konservativ och antiprogressiv hållning. Resonemanget väckte en kedja av reaktioner från olika håll, även om mitt grundantagande om att delar av miljörörelsen vill strypa handeln och isolera samhället accepterades. I senaste numret av Magasinet Arena, passande nog på temat mat, blåser debattören Nina Björk nytt liv i debatten.

I sin text argumenterar hon för att min kritik av miljörörelsens utvecklingsnegativa linje i grunden är en anklagelseakt mot ”den radikala vänstermiljörörelsen”. (Hur radikal isolering och strypt handel nu är). Att jag etiketterar somliga inom miljörörelsen konservativa får Björk att anklaga mig för att vara ohederlig med etiketter. Men redan i nästa mening ställs alla som inte köper miljönostalgikernas verklighetssyn, ”modernitetskramare”, mot ”den radikala miljörörelsen”. Med andra ord kritiserar Björk samma grepp som hon själv använder.

Debatten ger en känsla av att det finns ett nostalgiskt sug efter ett enklare liv där var och en ser efter sin egen täppa. Allt kanaliseras genom ett frontalangrepp på det moderna samhället. På skakiga moraliska grunder. Visst får alla som känner sig manade mer än gärna ha höns hemma och sluta sig från omvärlden. Men är det en hållbar politisk linje för samhället som helhet? Knappast.

Björk missförstår också min ingång. Jag vänder mig inte emot en radikal omställning av samhället. Det barbariska oljefrosseriet har för länge sedan nått en återvändsgränd. Skillnaden ligger i synen på lösningar. Där Björk, liksom miljödebattören David Jonstad, angriper symptomen hoppas jag att progressiva krafter ska angripa orsakerna.

Konsumtion är inte fel i sig. Handel i sig är inte fel i sig. Och modernitet och utveckling är det heller inte. Däremot är de nuvarande källorna till dem direkt förödande inte bara för miljön utan också den ekonomiska utvecklingen. Vänsterns uppgift måste vara att ersätta källorna och kritisera spekulationsdriven tillväxt, inte förespråka fäbodar i varje gathörn. Det tjänar varken miljön eller radikalismen på.

Progressiva krafter är knappast vinnare på att politikens verkningsfält tvingas in i nationalstatens tvångströja. Eller att västvärldens intellektuella förespråkar självhushållning och närodlad mat samtidigt som forna, matproducerande kolonialstater lämnas till sitt öde.

Vad Björk med flera förespråkar är i själva verket en farlig balansakt med långtgående konsekvenser för vänsterns bredare jämlikhetsprojekt. Människor som i högre utsträckning ska vara självförsörjande och mindre utbyte länder emellan är knappast recept för solidaritet. För när blev det radikalt att resignerat acceptera sakernas tillstånd och förespråka en reträtt till det förflutna? Då ser jag hellre en vänster som jagar en ny modernitet och fyller utvecklingen med nytt innehåll än stänger dörren för omvärlden och börjar kärna sitt eget smör.