Bistånd Att regeringen tänker kortsiktigt om biståndet är inte bara oroväckande. Det kan bli direkt skadligt. När världens fattiga lever under klimatkris, under växande förtryck och utan mänskliga rättigheter måste vi ta ansvar. Sverige kan inte bli den största mottagaren av bistånd – från Sverige, skriver Maria Nyberg, generalsekreterare, och Heike Erkers, ordförande för fackens biståndsorganisation Union to Union.
För bara två månader sedan, i regeringens utrikesdeklaration, slog Ann Linde fast att svenska biståndspengar ska användas till att minska fattigdomen och orättvisorna i världen.
Både Ann Linde och biståndsminister Matilda Ernkrans har visat stort engagemang för demokratifrågor och framhållit de fackliga rättigheterna som avgörande förutsättningar för verklig fattigdomsbekämpning.
Samtidigt har vi nu en regering som i vårändringsbudgeten avräknar 9,2 miljarder av svenskt bistånd för att täcka kostnaderna för flyktingmottagandet från Ukraina. En stor del av Sveriges biståndsbudget, den budget som ska minska fattigdom och främja demokratiutveckling i låg- och medelinkomstländer, kommer alltså att gå till inhemska kostnader. Detta i en tid då två tredjedelar av världens befolkning lever i icke-demokratier och rätten att organisera sig fackligt är hotad i många länder. Det går bara inte ihop.
Hur exakt nerskärningarna i biståndsbudgeten drabbar fackförbundens viktiga arbete globalt är än så länge svårt att säga. Vi befarar det värsta.
Sidas generaldirektör Carin Jämtin slår fast att en ”så här stor förändring kommer få allvarliga konsekvenser för människor i världen som redan befinner sig i svår fattigdom.”
De svenska fackförbunden samarbetar genom Union to Union med fackförbund i drygt 80 låg- och medelinkomstländer. Kampen handlar om bättre arbetsvillkor och schysta löner, en förutsättning för att minska fattigdomen. Många av våra kollegor klarar inte av att fortsätta sin verksamhet om vårt stöd minskar eller försvinner, så små är marginalerna.
I länder där demokratin är svag kan fackförbund vara den enda demokratiska organisationen en arbetstagare möter.
Sedan många år samarbetar vi i Ukraina för att bygga oberoende fackföreningar och på så sätt bygga starka demokratiska institutioner. Tack vare organisering och väletablerade nätverk har ukrainska fackförbund under Rysslands anfallskrig samordnat humanitär hjälp, koordinerat flyktvägar och spridit viktig kunskap om desinformation. Just det demokratistärkande arbetet är en central del i fackförbundens arbete globalt och i länder där demokratin är svag kan fackförbund vara den enda demokratiska organisationen en arbetstagare möter. Tyvärr riskerar även denna typ av helt avgörande stöd nu att minska eller försvinna.
Att tänka kortsiktigt och skära i biståndet rimmar inte med den socialdemokratiska regeringens vision om att arbeta för en bättre värld och ett tryggare Sverige.
Dessutom slog Socialdemokraternas partikongress i höstas fast att avräkningar, minskningar av biståndet, ska hanteras restriktivt. Beskedet i budgeten säger något annat.
Självklart ska Sverige hjälpa dem som flyr krigets Ukraina, men lika självklart är det att världens fattiga inte ska betala notan. Finansminister Mikael Damberg tvekar inte när han säger att det går bra för Sverige. Sverige har med andra ord råd med ett solidariskt mottagande av flyktingar undan kriget och ett fortsatt starkt bistånd.
Vi måste fortsätta att arbeta för en hållbar, klimaträttvis och demokratisk framtid – det finns ingen annan lösning på världens kriser. Det gynnar både Sverige och världen. Därför måste vi arbeta långsiktigt och värna biståndet.
Maria Nyberg, generalsekreterare på fackens biståndsorganisation Union to Union och Heike Erkers, ordförande för Union to Union.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
