Svenska modellen på ett sluttande plan

Det som skapar problem med arbetskraftsinvandringens nuvarande former är att den i grunden utmanar modellen.

De svenska facken har inte sagt nej till arbetskraftsinvandring. När jag jobbade på LO räckte det att åka till Norge för att de skulle ställa sig helt undrande inför denna hållning. Däremot har facket i Sverige haft synpunkter på hur arbetskraftsinvandringen ska gå till. Högern har ofta sett dessa synpunkter som ett uttryck för att svenska arbetare bara bryr sig om sina egna villkor, och inte vill släppa in några andra, som riskerar att utmana dessa.

Till skillnad från i andra länder, där facket inte verkar ha stört sig på att utmålas som en buse, har de svenska fackföreningarna hamnat i en hopplös defensiv. Har de haft synpunkter på arbetskraftsinvandring har de upplevts som främlingsfientliga, och har de inte haft det – och människor kommit hit och arbetat till dåliga villkor – har facket ändå setts som medskyldigt.

Mycket av problemen bottnar i det ansvar staten gett arbetsmarknadens parter att själva reglera villkoren på arbetsmarknaden. Det finns numera en politisk konsensus om att det har varit bra. Det har gjort arbetsmarknaden flexibel, men det är en flexibilitet som i stora drag upplevs som legitim av arbetstagarna.

I stället för att ha statliga lönepoliser som jagar arbetsgivare som inte betalar tillräckligt höga löner, har fackföreningarna fått göra jobbet. Självklart har det inte varit konfliktfritt – men jämfört med vad vi tycker om den riktiga polisen så har det fungerat relativt gnisselfritt. Regleringen av arbetsmarknaden sker alltså av medlemsfinansierade frivilliga organisationer på både fack- och arbetsgivarsidan.

Det som skapar problem med arbetskraftsinvandringens nuvarande former är att de i grunden utmanar modellen. Att försöka reglera villkoren för till exempel bärplockarna kräver oerhört mycket av facket, men arbetet leder inte till några medlemsintäkter som kan finansiera verksamheten. Detta har skett samtidigt som facket tappat medlemmar, och ekonomin har varit pressad.

Den arbetskraftsinvandring som skapar problem är den som riktar sig till de delar av arbetsmarknaden som är bristfälligt reglerad, där det finns gott om små och tillfälliga företag och där organisationsgraden är låg. Där är också fackföreningarna hårt pressade.

Redan i dag ställer Migrationsverket krav på en viss lön för att tillåta arbetskraftsinvandring. Problemet är att det inte finns någon fungerande modell för att kontrollera detta. De nya reglerna för arbetskraftsinvandring, men också den fria rörligheten inom EU, har skapat behov av starkare fack för att de ska kunna ha koll på villkoren på denna växande del av arbetsmarknaden. Men facket har tvärtom trängts tillbaka.

Så fastän Moderaterna hyllar den svenska modellen, har aldrig kliven bort från den gått i så rask takt. På stora och stabila arbetsplatser, eller i yrken med starka professioner, kommer facket behålla sina positioner även framöver. Men risken är att fackföreningarna på andra delar av arbetsmarknaden hamnar på ett sluttande plan som de aldrig lyckas ta sig upp ifrån. Då kommer vi få stå där med de statliga lönepoliserna.