Svenska samhällsmodellen måste reformeras

Svenska samhällsmodellen måste reformeras

I Sverige har vi lyckats mycket väl med att skapa ekonomisk tillväxt, jämlikhet och livskvalitet. Tyvärr har vi tagit utvecklingen för given. Därför krävs ett betydande omtänk för att säkerställa att samhällsmodellen fortsätter att leverera det som medborgarna förväntar sig.

Ronald Reagan lär ha uttryckt att de mest skrämmande orden på engelska är ”jag kommer från staten och jag är här för att hjälpa dig”. Uttrycket brukar återkomma i samband med påståenden om att en aktiv stat, med hög skattekvot och omfattande välfärdsåtaganden, skulle vara skadlig för sysselsättning, innovation, privata investeringar och entreprenörskap.

Men är den aktiva välfärdsstaten en hämsko för marknadsekonomin?

Investeringar som främjar teknologiska genombrott avgör tillväxten i mogna ekonomier

Verkligheten ger inte mycket stöd för den tesen – trots näringslivsideologernas envetna försök att svartmåla Sverige. Det räcker med att konstatera att de nordiska högskatteländerna hamnar i världens toppskikt i så gott som alla internationella rankingar, om allt från livskvalitet, demokrati och mängder av sociala faktorer – till produktivitet, konkurrenskraft och innovationsförmåga. Detta är så klart inte någon slump, utan ett resultat av ett effektivt och jämlikhetsskapande ekonomiskt system.

Under senare år har de positiva effekterna på ekonomisk tillväxt av en jämlikhetsskapande välfärdspolitik etablerats inom alltfler samhällsvetenskapliga forskningsfält. Därför har det blivit svårare att hålla fast vid daterade teorier och blunda för hur verkligheten är beskaffad.  Men i den svenska debatten har denna ökade samsyn inom den internationella forskningen haft svårt att nå ut till ansvariga politiker.

För att öka kunskapen om och bidra till en mer konstruktiv diskussion om vår samhällsmodells framtid, har facken inom industrins produktivitetskommission publicerat en rapport, författad av tidigare statssekreterare Roger Mörtvik, som presenterar och diskuterar den nya tillväxtforskning som adderar viktiga pusselbitar till vår förståelse för varför Sverige och andra välfärdsstater har kunnat bli så ekonomiskt och socialt framgångsrika.

En viktig pusselbit är att investeringar som främjar teknologiska genombrott i allt högre grad avgör tillväxten i mogna ekonomier. Dessa genombrott kräver i sin tur omfattande offentliga åtaganden som ökar samhällets human- och forskningskapital. Det har dessutom blivit tydligt att små, öppna ekonomier som främjar teknikutveckling behöver mer omfattande offentliga trygghetsåtaganden för att medborgarna ska acceptera den jobbdynamik som följer av teknikens utveckling.

En annan viktig pusselbit är att skatteintäkterna i Sverige i hög grad har använts till sociala och andra investeringar som marknaden behöver för att fungera väl, men som näringslivet inte själv förmår generera. Det tycks som om svensk ekonomi har utvecklats tack vare större offentliga åtaganden, inte trots dessa.

En tredje pusselbit är att politik som skapar social trygghet, omfördelar livschanser och som motverkar inkomstojämlikhet stärker de långsiktiga förutsättningarna för tillväxt. Att forskare i allt högre grad betonar sociala faktorers betydelse för tillväxten har även fått institutioner som OECD att ifrågasätta det tidigare paradigmet om att vägen till ekonomiskt välstånd går via lägre skatter och en smalare stat. Nu betonas allt oftare betydelsen av att stater borgar för en hög investeringsnivå, driver på teknikutvecklingen, främjar social inkludering samt säkerställer en god folkhälsa och en hög utbildningsnivå. Social tillit är en grundbult för ekonomisk utveckling.

Samtidigt är det ingen naturlag att en större offentlig sektor och mer välfärdspolitik skapar förutsättningar för en produktiv ekonomi. Fel designade offentliga åtaganden och korrupta institutioner kan bli en läckande hink för ekonomin. Men klokt designade välfärdsåtaganden och offentliga investeringar är en bevattningsanläggning för tillväxt.

Detta är ett kraftigt underbetyg till politiken

Svensk samförståndsanda, med fokus på en konkurrenskraftig marknadsekonomi med starka sociala förtecken, har varit avgörande för den politiska klokskap vi har sett och de framgångar vi har haft. Men detta handslag undermineras av en ökad social polarisering och svikna välfärdslöften. Handslaget förutsätter investeringar som gagnar näringslivet, välfärden och medborgarna.

Här ser vi i dag allvarliga hot mot den svenska samhällsmodellens fortsatta framgångsresa. Inte minst handlar det om att politiken har accepterat en snabbt växande och mycket betydande underhålls- och investeringsskuld. Detta är ett kraftigt underbetyg till politiken, som har fastnat i ett oansvarigt och verklighetsfrånvänt politiskt spel om att spara i ladorna och att endast spendera krona för krona. De här underinvesteringarna hotar produktiviteten och sammanhållningen i landet.

Näringslivet ropar bland annat efter rekordstora investeringar i vägar, järnvägar, vatten och avlopp, infrastruktur, 5G, el och energi. Lägg till detta bostadsbristen, klimatomställningen, försvarsuppbyggnaden, en urholkad välfärd, grundtrygghetspräglade socialförsäkringar och en kraftig underfinansiering av skola och högskola. Hur ska detta finansieras?

Uppenbart är att dagens finanspolitiska ramverk omöjliggör för staten och det gemensamma att bidra med sin del av investeringarna. För näringslivets ideologer är detta en ypperlig möjlighet att ytterligare flytta Sverige i riktning mot mer privatiseringar, mer avregleringar, ytterligare lägre skattekvot, ett mindre offentligt åtagande, än större inkomstskillnader och lägre social rörlighet.

Men från den pragmatiska delen av näringslivet och de fackliga organisationerna är det förvånansvärt tyst – trots att bristen på investeringar hotar näringslivets konkurrenskraft och löntagarnas reallöner. Det här är en helt avgörande framtidsfråga och då krävs det fler, tydligare och skarpare röster i samhällsdebatten. Staten måste framöver tillåtas låna omfattande belopp för att möjliggöra de samhällsinvesteringar som krävs för att säkerställa kommande generationers välstånd, välfärd och livskvalitet. Den politiska kortsiktigheten måste upphöra.

Daniel Lind