Svenska värderingar

söndagskrönikan När vi pratar om nationella värderingar, så låter det som att de alltid varit likadana. Inget kunde vara mer fel, skriver Tanvir Mansur.

En dag bjöd jag upp grannen som bodde under mig. Jag vet, en sån osvensk grej att göra. De flesta tittar väl genom kikhålet i dörren och väntar tills grannarna passerat. Och går ut när trapphuset är tomt. Allt för att slippa säga hej till grannarna. Alltså innan corona.

Min granne kommer in, och ställer ifrån sig käppen i hallen. Och jag visar runt henne i lägenheten. Den gråa IKEA-soffan, balkongen och mina högtalare. Allt ser ju egentligen likadant ut som i hennes lägenhet, men också helt annorlunda. Hon blir förvånad över att jag – ”som är så ung” – lyssnar på jazzmusik. För en gång i tiden satt hon i publiken i någon rökig lokal och lyssnade på samma artister som jag nu spelade upp från högtalarna i vardagsrummet. Det skiljer sig flera årtionden mellan oss, men tänk att vi ändå kan hitta något gemensamt. Dessutom är hon född i Sverige, och jag är … okej, jag är också född i Sverige. Men mina föräldrar kom hit på 80-talet.

Men är det verkligen så konstigt? För ibland kan jag ju tänka så. Att äldre svenskars syn på livet och världen måste skilja sig så mycket från mina. Att vi inte har så mycket gemensamt. För den generationen har gått igenom så mycket saker som är annorlunda från min tid. Är det inte därför man brukar säga att vi är ”barn av vår tid”?

Antagligen är det inte så svartvitt.

Det blev inte så mycket diskussion om resultaten i programmet, antagligen för att deltagarna var mer intresserade av att göra politiska poänger än att förstå hur världen egentligen fungerar.

Det här tänkte jag på när jag såg på senaste avsnittet av Sverige möts på SVT. De skulle prata om hur framtiden ser ut för mångkultur i Sverige. Jag vet inte om de lyckades, men det var en sak som stack ut. Nej, inte att programmet hade bjudit in tre nationalister och gav dem möjlighet att sätta agendan för samtalet. Det är redan standard idag. Nej, det var att forskaren Bi Puranen visade en rapport om hur migranters värderingar förändras efter att de flyttar till Sverige. Det blev inte så mycket diskussion om resultaten i programmet, antagligen för att deltagarna var mer intresserade av att göra politiska poänger än att förstå hur världen egentligen fungerar.

Det här är en aspekt som nog aldrig lyfts i debatten om ”svenska värderingar”. Och inte nog med att människor som har flyttat till Sverige generellt sett förändrar sina värderingar, så kommer deras barn göra det ännu mer. Och generationen efter det också. Det här kan väl inte vara nyheter för någon?

Bi Puranen är docent i ekonomisk historia, och dessutom generalsekreterare för World Values Survey. Det är de som har gjort undersökningen, som visar  att de flesta migranter känner sig hemma i Sverige. Hon visar en intressant graf. Den ena axeln går från ”religiös” till ”sekulär”. Den andra mellan ”traditionell” och ”frihetlig”. Alla länder befinner sig i en smet nånstans i mitten, och Sverige är högst upp i det högra hörnet. Mest sekulär och frihetlig.

Puranen förklarar i Sverige möts:

Vi är inte ett mellanmjölksland som ligger i mitten, vi har kommit långt med frihetliga värderingar. Det är ett arbete som pågått i flera hundra år.

Det betyder att våra svenska värderingar har förändrats. Det vore intressant att sätta utvecklingarna i de andra länderna i kontrast till hur svenska lagar och normer har ändrats. För när vi pratar om värderingar, så låter det oftast som att de alltid har varit likadana för att de skulle vara bundna till nationalstaten.

Men ta det här exemplet: I Sverige var det vanligt att slå barn, det som kallas ”barnaga”. Folk protesterade mot det här från 1950-talet, och 1966 blev det olagligt för föräldrar att slå sina barn. Men det var fortfarande lagligt för lärare att slå elever. Astrid Lindgren engagerade sig på 70-talet och krävde att alla former av våld mot barn skulle förbjudas. Hon höll talet ”Aldrig våld” 1978 när hon tog emot ett tyskt fredspris. Det var så kontroversiellt att arrangören sa att hon inte borde hålla det talet. Men hon gjorde det ändå och budskapet fick stor uppmärksamhet.

1979 blev det till slut olagligt att använda våld mot barn. Och idag är det alltså omoraliskt att slå barn. Det är, med andra ord, en ”svensk värdering” som alltså har förändrats över tid. Från att folk trodde det var ”bra pedagogik” att slå barn, till att bli arga när de ser barn bli slagna. Lagen skapade normer som sen blev värderingar.

Och de som växer upp efter den här nya lagen, lär sig de här ”nya värderingarna” och för vidare dem till sina egna barn. Sakta, men säkert, förändras också skolböcker, tidningar och TV i hur de ser på fenomen som barnaga, och voilà! Idag är det här en ”svensk värdering”. Nu vet vi alltså var svenska värderingar kommer ifrån. Och det är tack vare människor som organiserade sig, demonstrerade, debatterade och politiker som till slut gjorde lagförslag som förändrade lagen.

Landet förändras hela tiden. Och värderingarna också.

Det är fler lagar och värderingar som har förändrats i Sverige genom tiden. T.ex. kvinnors rösträtt, att skola och välfärden är betald genom skatten, att man ska kunna kräva högre lön och bättre miljö på jobbet m.m. Alla de här lagförändringarna har skett för att människor har organiserat sig och försökt förändra lagar och hur vi ser på varandra.

Om vi nu tror på att en nations värderingar kan förändras över tid, då måste det också gälla alla länder. Så hur har det sett ut i andra länder? Ja, många av våra hemländer har varit koloniserade, ibland i hundratals år. Då har en annan stat har ockuperat, förtryckt och i vissa fall förslavat befolkningar. Det har gjort det svårt att organisera sig. Ibland omöjligt.

I Sverige, som har varit en demokrati i över hundra år, har de progressiva folkrörelserna fått plats att skapas och växa. Men många länder har, efter sin befrielse från kolonisatörerna, ofta gått över till diktaturer eller auktoritära regimer. Där kan det vara förbjudet att överhuvudtaget säga att man tycker nåt annat än staten. Eller i bästa fall kan det vara väldigt svårt. I andra fall har länderna fastnat i krig mellan andra stater.

Hur ska folket i länderna då kunna organisera sig, skapa en proteströrelse och förändra lagar? Hur ska värderingarna kunna förändras, när det sitter män (det är oftast män) vid makten som säger att ingenting får förändras? När det är makthavarna som styr vad som skrivs i skolböckerna och vad tidningarna får ta upp?

Det var britterna som gjorde homosexualitet olagligt i det koloniserade Indien.

Det här är alltså länder som, på grund av sina olika historiska bakgrunder, fortfarande är starka klassamhällen. Stater där det oftast är pengar och maktbegär som styr politiken. Okej, så kanske alla samhällen är i en kapitalistisk värld, men ni fattar. Det är svårt att förändra världen om det är olagligt att säga vad man tycker.

Det var britterna som gjorde homosexualitet olagligt i det koloniserade Indien. När landet fick självständighet, så blev lagarna en del av konstitutionen. Det tog 157 år för förbudet att försvinna 2018. Då hade Indien varit självständigt i 71 år. Staten bestraffade de som hade samkönat sex, eller som antogs vara gay, med stöd i lagen. Och det tar tid för en lag att bli ”moraliska värderingar”, särskilt i ett land med en miljard invånare, men förhoppningsvis kan avskaffandet av förbudet göra skillnad.

Värderingarna i våra hemländer har ju också förändrats under tiden som vi har bott i Sverige. I en del fall kan våra föräldrar ha kommit från en tid då vissa saker var acceptabla eller olagliga i hemlandet, som inte är det idag. Och vi har kommit till Sverige i olika generationer och ”tidsåldrar”. Det gör det alltså ännu svårare att jämföra så enkelt mellan olika kulturer.

Dessutom är grupperna som har kommit hit olika. En del generationer har kommit som politiska flyktingar, andra som krigsflyktingar, även om det är från samma land. De kan alltså bära med sig helt olika slags värderingar, eller precis samma. Det är svårt att säga. I varje land finns det människor som är socialister, kapitalister eller nationalister. Deras värderingar kan alltså skilja sig åt.

Men sen undrar jag lite om grafen från rapporten ger en rättvisande bild. Varför är ”sekulär” och ”frihetlig” mer eftersträvansvärt än ”religiös” och ”traditionell”? Det är möjligt att kombinera religiösa och traditionella värderingar med frihet och sekularism. Det som sätter stopp är diktaturer och konservatism. Och krig och konflikt. Det är alltså fullt möjligt att vara muslim, katolik eller buddhist och tycka att staten ska separeras från religionen. Men vi verkar tro att ateism (frånvaron av tro) är samma sak som sekularism. Det går att vara traditionell och ändå tycka det är viktigt med allmän rösträtt (frihetlighet). Så de här staplarna som de har satt upp är inte helt rättvisa.

Så finns det några svenska värderingar? Svaret är väl att det finns normer och lagar i Sverige, men alla svenskar har inte samma värderingar. Om ”kvinnor och män ska vara jämställda” är en svensk värdering, så efterlevs det fortfarande inte helt i Sverige, det visade åtminstone #metoo-rörelsen.

Med andra ord, en konservativ gubbe som är född i Sverige kan ha mer gemensamt med en konservativ gubbe från Pakistan. Betyder det att den svenskfödda gubben inte hyser ”svenska värderingar”? Är hans värderingar ”pakistanska”? Nej, det är bara att de har vissa specifika värderingar gemensamt.

Om vi inte förstår världens historia, så kommer vi inte förstå vår nutid. Det går inte att prata om ”afghaners traditioner”, ”svenska värderingar” eller ”somalisk kultur” utan att förstå de här ländernas eller religionernas historia. Eller deras nutid. Vad har hänt för att skapa samhällena så som de ser ut idag? Varför skiljer sig utvecklingen mellan olika länder? Om kultur och värderingar är något som förändras med tiden, då måste vi tänka på vad som faktiskt har hänt under den tiden.

Så jag har mycket gemensamt med den där grannen som jag bjöd hem till mig. Men det är också mycket som skiljer oss åt. Jag tror att människor mår bättre av att hitta något som de delar med andra, än att försöka hitta olikheter. Även om vi kan erkänna att vi är olika. Det är bara när vi bjuder in folk till våra liv som vi verkligen kan lära oss av varandra.

Tanvir Mansur är skribent och producerar podcasts