Svenskheten blir pinsam utan nya perspektiv

Jämfört med när jag gick i skolan behandlas svenskheten på ett annat sätt, och det är hoppfullt.

Grattis på födelsedagen Sverige, med förhoppning om ledighet för alla som arbetar här. Varenda en av oss kan ju inte vara lediga samtidigt, men de som jobbar i dag borde kompenseras så snart det går. Det är så vackert utomhus just nu.

Så länge nationaldagen handlar om ledighet och vackert väder är den underbar. Diskussionerna om hur lojal man är mot Sverige och hur lojal man borde vara klarar vi oss utan, men det lär bli svårt. Ett nyssnazistiskt parti samarbetar med Sveriges regering och svenskheten har blivit ett känsligt ämne.

Mångfalden behöver inte ställningstagande på samma sätt som mångfaldens motsats gör

Men ta det med ro, det har den varit länge. Det ska alltid mycket till för att onaturliga tillstånd som samförstånd och likriktighet ska bita sig fast. Med vissa värderingar, som rätten till jämlikhet och frihet, är det värt besväret. När det handlar om vad tonåringar väljer att vifta med för flaggor på sin student känns det spontant som att ens tid och patos kunde läggas på annat. Kanske ska man unna sig att scrolla förbi en dag som denna?

Mångfalden behöver inte ställningstagande på samma sätt som mångfaldens motsats gör. Den homogena svenskheten kan ses som ett hårt Sisyfosarbete. Däremot uppstår ofta mångfald av sig själv om ingen, mer eller mindre våldsamt, avbryter. Det är just Sveriges lite oartiga vana att avbryta mångfalden som gör svenskheten så svår.

I Sverker Sörlins avhandling ”Framtidslandet” från 1988 beskriver Sörlin hur mångkulturellt norra Sverige var när Sverige blev Sverige för 500 år sedan. Gustav Vasa reformerade och gjorde kristna av samer i det exotiserande Lappland, och försvenskade människor som talade flera samiska språk, ryska och finska. Det har aldrig handlat om en svenskhet som uppstår naturligt, varken nu eller då.

Jämfört med min skolgång behandlas svenskheten annorlunda i skolorna i dag. Fler lär sig om till exempel Sveriges något patetiska, men inte för den sakens skull oskyldiga, försök att tävla med de stora kolonialmakterna om en bit av den lukrativa transatlantiska handeln med förslavade afrikaner, och om den svenska kolonin Saint-Barthélemy. Givet att skolan får göra sitt, med ordentliga resurser, kommer synen på svenskheten kanske vara helt annorlunda om några år.

I kulturkonsumtionen problematiseras också svenskheten. Den fantastiska karibiska författaren Jamaica Kincaid får regelbundna inbjudningar till författarsamtal i Sverige för att göra lite rättvist narr av Carl von Linné.

Och böcker som skildrar det svenska kolonialväldet i Sápmi säljer stort. Det är så trendigt att visa att man har förstått att historien om den svenska folksjälen är en berättelse i genren true crime.

Men de här perspektiven är viktiga. Om inte annat för att svenskheten blir så pinsam och ignorant utan dem. Jag åkte tåg mellan Umeå och Sundsvall för första gången i dagsljus för några veckor sedan. Villorna i Sundsvall såg ut som kolonialvillor. Efter långa sträckor av bruk av olika slag låg de där som blaffiga konditoritårtor. Och då hade jag inte ens bytt till tåget mot Stockholm än. Jag lyssnade på Sverker Sörlins podd när jag väntade ut tågförseningarna. I hopp om en mindre pinsam svenskhet.