Svenskt Näringsliv – med verkligheten som fiende

Den gamla arbetsgivareföreningen representerar inte längre landets företagare – de representerar storbolagens blinda vinstintresse.

Det är onsdag och regeringens förslag om att ställa sociala krav vid offentliga upphandlingar har just fallit i riksdagen. 189 borgerliga och sverigdemokratiska ledamöter tryckte på nej-knappen – förslaget är dött.

Några kvarter därifrån, i Näringslivets hus, nickas det belåtet åt utfallet. Hotet är avvärjt.

Den svenska marknaden för upphandlingar uppskattas enligt Konkurrensverket till 625 miljarder kronor årligen. Att det finns pengar att hämta för svenska bolag är ingen hemlighet. Enligt Almega, medlemsorganisation i Svenskt Näringsliv, har 90 procent av alla offentliga upphandlingar skett med lägsta pris som enda parameter. Kollektivavtal, semester och rimlig arbetstid har överhuvudtaget inte diskuterats.

Den destruktiva prispressen har två sidor. Å ena sidan skapar det ovärdiga villkor för anställda, nu senast taxiförare som kör färdtjänst. Å andra sidan ger det bolagen incitament att klämma ut så mycket som möjligt ur kontraktet. Till exempel genom svindyra stödstrumpor. Båda effekterna får konsekvensen att de största förlorarna är de som behöver välfärden som mest. Typ pensionärer som får vänta i kylan på en färdtjänst som aldrig kommer.

Att systemet inte fungerar är uppenbart för alla utom de med de största ideologiska skygglapparna. Till exempel Svenskt Näringsliv. Organisationen har, i synnerhet under Carola Lemne, med all önskvärd tydlighet slagit fast att bolagens rätt att göra vinster går före allt annat. Inklusive samhällets behov.

På punkt efter punkt väljer organisationen att placera det snäva egenintresset i fokus. Gränslösa vinster i välfärden – trots att forskningen visar att det ger sämre och dyrare verksamhet. Så kallade enkla jobb med usla villkor och löner – trots att det mesta tyder på att det skulle drabba sysselsättningen och krympa tillväxtkakan. Det osmakliga kravet att svenska löntagare ska »växla ner löneökningstakten« – trots att löneandelen fallit dramatiskt de senaste decennierna.

Den intellektuella hederligheten har sedan länge gått förlorad. Snarare än att ta ansvar för arbetsmarknaden tycks Lemne med vänner mer intresserade av att bygga luftslott, finansiera högertroll och sällskapa med sverigedemokrater.

Det är faktiskt både sorgligt och pinsamt.

Den gamla arbetsgivareföreningen har alltmer skiftat uppdrag, från part på arbetsmarknaden till tondöv megafon för ihåliga sanningar om hur samhället ska organiseras. Hur på tvären med verkligheten de än är. Svenskt Näringsliv representerar inte längre Sveriges företagare – de representerar storbolagens blinda vinstintresse.

Och när beräkningarna slår fel, verkligheten motbevisar teserna, återstår bara att klamra sig fasta vid vinsten som enda kompass för organisationens verksamhet. Hur destruktivt det än är för samhället som helhet.