Svensktoppens samhälle

Söndagskrönikan Vi har två val: Antingen peka ut den som drabbas av samhällets misslyckande som problemet. Eller välja den socialdemokratiska vägen: Bygga sammanhållning och jämlikhet, menar Veronica Palm.

Sitter och blir inte så lite deppig när jag skrollar nyhetsflödena. Slås åter av hur allt för mycket politisk energi går åt till att hitta sätt att hålla fattiga människor borta från gatan och förtryckta människor borta från landet. Skrollar vidare bort från det dagsaktuella. ”Vilket sammanträffande”, tänker jag när hittar att Vilhelm Mobergs Utvandrarna och Svensktoppen har samma födelsedag. Idag fyller Utvandrarna 70 år och Svensktoppen 52 år. Två jubilarer som format vårt land.

Karl-Oskar och Kristina delade öde med de allra flesta svenskar på den tiden. Människor som levde i hård fattigdom och saknade grundläggande medborgerliga rättigheter som att rösta, organisera sig, rätten att utöva sin tro eller att uttrycka sin åsikt. Ett fördemokratiskt land där dödsstraff tillämpades. De första organiserade emigrationerna var flykt undan förtryck och en dröm om frihet i den nya världen.

Sedan dess har svensk arbetarrörelse genomfört en samhällsomdaning som saknar motstycke. På mindre än ett sekel gick det lilla, fattiga, odemokratiska landet i utkanten av världen till att bli ett av världens rikaste och mest jämlika välfärdsländer. Sverige blev exemplet på att det gick att göra både och, eller egentligen att det var just genom att göra både och som det gick. Att de två härskande ideologierna i väst och i öst båda misslyckades på grund av dogmatisk kapitalism eller planekonomi.

Men det lilla landet gjorde något mer. Det samlades. Alla lyssnade på Svensktoppen. Visst fanns det inskränkthet, homofobi och främlingsfientlighet i folkhemmet, men det som präglade det gemensamma var något annat, viktigare. Stoltheten över att vara ett land som växte, fördelade välstånd och samtidigt var solidariskt höll landet samman. Inskränktheten trängdes tillbaka av det gemensamma.

Arbetarrörelsens botemedel mot både fattigdom och fördomar har aldrig tidigare varit att ge efter. Tvärtom.

Att jämföra Karl-Oskar och Kristinas Sverige med dagens haltar på flera sätt. Idag är Sverige ett land människor flyr till, inte från. Och den synliga fattigdomen på våra gator har till stora delar fått en annan etnicitet. Men den finns. Fattigdomen finns, och den blir till grogrund för misstänksamhet och inskränkthet.

Jag vågar hävda att det viktigaste i bygget av den svenska stoltheten var jämlik fördelning. Genom enträgen kamp för jämlikhet kan småsinthet överbryggas. Den som får en hygglig pension och kan lite på att får vård när det behövdes, sneglar inte misstänksamt på grannen som köpt en ny bil. Oavsett om grannen heter Svensson eller Ali.

Arbetarrörelsens botemedel mot både fattigdom och fördomar har aldrig tidigare varit att ge efter. Tvärtom. En människosyn om att alla är lika värda och en samhällssyn om att vi alla behövs för att samhället ska utvecklas, det har varit vägledande i succébygget Sverige. Och de politiska verktygen har varit ekonomiska och sociala reformer för jämlikhet och samtidigt staka ut en fortsatt väg för samhällsbygget – en vision.

Den som är orolig för att integrationen inte går tillräckligt fort eller för att vi åter har människor som tvingas tigga på gatorna kan välja angrepp. Antingen peka ut den som drabbas av samhällets misslyckande som problemet. Eller välja den socialdemokratiska vägen, som bevisligen fungerat: Bygga sammanhållning och jämlikhet, istället för att ägna sig åt moralistiska och propagandistiska utspel om att förbjuda tiggeri eller begränsa asylrätten.

Visst är det orimligt att vi skulle behöva tulla på våra värderingar nu, när det var just dessa värderingar som hjälpte oss att lyfta ett av världens fattigaste länder ur ofrihet och armod. Med lite mer känsla av svensktoppen och svensk stolthet ska vi nog klara dagens utmaningar också.

Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”