Det är dags för en diskussion om hur staden kan bli en progressiv och grön motkraft, som främjar klassutjämning och människors deltagande.
»Stad, är det en mening med dig?«, frågar Artur Lundkvist i den sista delen av dikten »Stad« från 1966.
Orden träffar rätt också i dag. För vi tar staden för given, men reflekterar för lite över hur den används. Vad den är till för.
Det senaste seklet är berättelsen om den snabba urbaniseringen. Hälften av jordens befolkning bor i snabbt svällande urbana nav, Sverige är inget undantag. För hundra år sedan bodde en klar majoritet på landsbygden – i dag har 85 procent av landets befolkning en tätort som hemadress.
Det ställer krav hur vi bygger och planerar våra samhällen.
Socialdemokraterna i Stockholm har under banderollen »Framtidsstaden« inlett ett projekt om hur huvudstaden kan bli mer jämlik, grön och modern. Ingången är spännande.
Stockholm är ett iögonfallande exempel på en knivskarp uppdelning mellan centrum och periferi. Mellan fattig och rik. Mellan bubblande samhällsliv och tomma gator. I dag möts människor med olika socioekonomiska bakgrund betydligt mer sällan jämfört med för 20 år sedan.
Utvecklingen hotar både demokrati och social sammanhållning.
Hur vi bygger och planerar våra samhällen är i allra högsta grad ett politiskt, ideologiskt ställningstagande. Det finns något egendomligt med att Sverige har en landsbygdsminister men inte en stadsminister. Vad som händer i landets städer är nämligen en ödesfråga för klimatet och rättvisan.
De senaste decennierna har bostadsområden på stora avstånd från varandra skapat ett permanent bilberoende. Utvecklingen är ett resursslöseri av gigantiska proportioner. Öar av isolerade samhällen som slukar resurser och segregerar människor är varken effektivt eller rättvist.
Samtidigt har ett pärlband av köplador längs landets motorleder och en kommersialisering av det offentliga rummet tagit över staden. Att promenera i Sveriges större städer är att uppmuntras till konsumtion. Vi finns där för att köpa – varken mer eller mindre. Det offentliga rummet har privatiserats.
Det är dags för en diskussion om hur staden kan bli en progressiv och grön motkraft, som främjar klassutjämning och människors deltagande. Staden behöver tas tillbaka.
Vi skulle kunna bygga nya, urbana kluster för grön teknologi, effektivt resursutnyttjande och en stadsplanering som motverkar klassamhällets hårda raster. Varför inte kulturhus i stället för köpcentrum, fritidsgård i stället för snabbmatskedja eller jämlik kvartersstad i stället för oljedopat villabälte?
Artur Lundkvist, igen: »Stad, du hungrar, längtar, skapar, du har minnen om det förflutna och drömmar om det kommande.«
Tänk om en smula av den känslan kunde prägla en kreativ och radikal stadspolitik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
