Sverige behöver fler som Stine

ledare Vårdbiträdet Stine Christophersen valde att värna de sjuka på äldreboendet istället för att tiga om missförhållanden hos sin arbetsgivare Attendo. Företagets hantering av sanningen visar hur viktig den förstärkta lagen om visselblåsare är.

Hon går genom Vasaparken i Stockholm med ett hemmagjort visir i handen.

Det är mars månad år 2020 och i Sverige har 23 personer avlidit av den nya coronasmittan. Ännu vet Stine Christophersen inte att hennes arbetsgivares hantering av sjukdomen på hennes arbetsplats ska göra henne till visselblåsare och huvudperson i P1-dokumentären Det illojala vårdbiträdet.

Den avslöjar hur Nordens största vårdkoncern, det börsnoterade Attendo, mörkade missförhållanden som ledde till att många dementa smittades och dog på det äldreboende i Stockholm där hon arbetat i 10 år.

När Stine Christophersen slog larm om den otillräckliga bemanningen reagerade hennes arbetsgivare Attendo med att kalla henne illojal.

I Stockholm gav staden alla äldreboenden instruktion att bedriva »cohortvård«, det vill säga separera smittade från friska.

På hemsidan såväl som i mejl till anhöriga berättade Attendo att det var just så de jobbade.

»Paradlögner«, kallar Stine Christophersen det budskap Attendo förmedlade till uppdragsgivare, anhöriga och kunder.

Stine respekterade lojalitetsreglerna och kontaktade chef efter chef. Hon åker även till huvudkontoret för att få prata med koncernens vd Martin Tivéus. Allt förgäves.

Istället blir hon förhörd och får en erinran för illojalitet för att hon skadat företaget, när hon till slut blir visselblåsare, använder sin meddelarfrihet och går ut med namn och bild i Expressen.

Företaget vågar klämma åt den som inte har en titel

Dolda inspelningar i dokumentären avslöjar sanningen bakom bilden av goda rutiner. Här användes vare sig sunt förnuft eller medicinska regler att separera smittade från osmittade.

Underbemanningen visas av att en enda person på natten skulle räcka till för hela avdelningen med 11 boende och smittan spreds snabbt trots personalens kraftansträngning. Man hade även en inhyrd sjuksköterska, Sanne Nilsson, som säger: »De gjorde ett fantastiskt jobb. De gjorde allt vad de kunde och lite till.«

Hon har själv medverkat under källskydd i Expressen och är upprörd över hur ledningen »ger sig på en som står upp för de äldre och försöker trycka till henne på alla sätt«.

»Jag skäms att jag varit anställd på ett sådant ställe«, säger hon.

Förtvivlande anhöriga som trodde på ledningens försäkringar gråter för att de inte fått ta farväl eller hjälpa till.

Attendo konstaterar i en utredning att de haft »stora utmaningar med cohortvården och att det finns ett förbättringsarbete att göra i kommunikationen med närstående«. I övrigt vill de inte medverka.

Vårdförbundet och Kommunal bekräftar anställdas kritik mot företagets tystnadskultur. Ett begrepp som vd i en annan intervju förnekar att han någonsin hört talas om under sina två år i koncernen.

Den granskande myndigheten IVO, som fått flera anmälningar kan inte göra mycket eftersom journalföringen varit så bristfällig. Denna omvända bevisföring är väldigt märklig. Om man slarvar i omsorgen så går man fri.

Detta är en vårdkoncern vars vinst förra året steg »över förväntan«, och vars vision bland annat är att varje individ ska »känna sig trygg och säker», känna sig »delaktig och lyssnad på» och »bemött med respekt och värme.«

Yttrandefriheten är till för att allmänheten ska upptäcka missförhållanden i vården. Det är en kvalitetssäkring, ingen illojalitet.

Men Stine Christophersen är inte villig att offra yttrandefriheten för att ha kvar sitt jobb. Ställd inför tre i ledningen vägrade hon skriva på den erinran hon får som varning.

»Vi som jobbar i vården på golvet ska få delta i debatten. Inte behöva jobba och hålla käften, säger hon. »Det är ett jätteproblem att vi inte kan tala om missförhållanden i vården«.

Här finns en tydlig klassaspekt där företaget vågar klämma åt den som inte har en titel.

Nils Funcke, expert på yttrandefrihet säger i programmet att företagets hantering är en provkarta på olämpligheter.

• Vårdpersonal i all offentligt finansierad vård har rätt att berätta om missförhållanden.
• Yttrandefriheten trumfar lojalitetsplikten.
• Arbetsgivaren får inte vidta åtgärder och inte hota med repressalier, som att hon borde jobba någon annanstans.
• Att ledningen dessutom forskar om vem som lämnat uppgifterna är också ett brott. De har ingen rätt att ställa de här frågorna, konstaterar han.

Den 1 april i år när Attendo fått veta om de dolda inspelningarna dras erinran tillbaka.

Det större utnyttjandet timanställda långt ner i bemanningskedjorna visar att meddelarskydd och visselblåsning måste omfatta betydligt fler.

Det är därför hoppingivande att Sverige nu, som övriga EU, stärker visselblåsarnas ställning i en ny lag, som börjar gälla i slutet av detta år.

Som arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) säger i ett pressmeddelande:

»Man ska inte behöva vara rädd att bli uppsagd eller hamna i frysboxen för att man slår larm om missförhållanden på sin arbetsplats. Vi ska inte ha tysta arbetsplatser där problem sopas under mattan.«

Visselblåseriet är inte till för arbetsplatserna utan för att skydda allmänheten och skattebetalarna från missförhållanden i vården. Fler uppriktiga och rättframma anställda gör Sveriges arbetsplatser bättre och vården och omsorgen säkrare.