Sverige behöver mer gravidilska

Ilskan kommer ur den skavande känslan av att politikerna hade prioriterat annorlunda om det hade varit män som fött barn.

Pernilla Alexandersson är arg. Väldigt arg. Hon blev arg när hon var gravid, och ilskan har inte släppt henne. Det är bra, för Pernilla Alexanderssons ilska har lett till boken Gravidilska som släpps den här veckan (Atlas 2017).

I Gravidilska får sakernas tillstånd den utskällning de förtjänar våren 2017. Det är våren när BB i Sollefteå läggs ner, och våren när väntetiderna på operation efter förlossningsskador ökar till 40 månader i Skåne.

Missnöje med vården är ingen nyhet. Svensk sjukvård kännetecknas av en märklig paradox: den är världsledande i både kvalitet och kostnadseffektivitet, men inte när det gäller kundnöjdhet.

Svenskarna får världens bästa vård, men människor i andra länder, som får en sämre vård, är mer nöjda. Det beror bland annat på att den svenska vården är skicklig på att prioritera resurser till de områden där vården behövs som bäst. Medborgarna får ringa 1177 istället för att träffa en läkare när de är förkylda, vilket ger mer läkarresurser till cancervården och stroke-patienterna. Det är en vettig prioritering.

Det är som SKL skriver i en översikt över internationella vårdjämförelser utfallet av vården som är mest rimligt att ha som måttstock. Det finns inget egenvärde i ökad ”kundnödjhet” i vården, särskilt inte om det – som verkar vara fallet i andra länder – sker till priset av att utfallet av vården blir sämre.

Men missnöjdhet och ilska kan vara en förändringskraft. Och frågan är om vi inte lite oftare skulle fråga oss hur mycket bättre svensk sjukvård skulle kunna vara. Om den fick lite mer resurser. Och om resursernas prioriterades annorlunda.

Logiken bakom stängningen av BB i Sollefteå är att det är svårt att garantera kvalitet när antalet förlossningar blir för få. Personalen får för lite övning, det blir för få sätesbjudningar och för få akuta kejsarsnitt per år för att handgreppen ska sitta i ryggmärgen när de behövs.

Men borde inte det kunna lösas på något annat sätt? Till exempel genom att personalen fick möjlighet att oftare delta i vidareutbildning?

Förlossningsskador är en annan anledning att känna gravidilska i Sverige 2017.

När förlossningen försvinner flyttas annan vård också längre bort. Barnmorskor gör ju så mycket mer än att förlösa. När BB stängs, kan det bli längre till mödravårdscentralen, och längre att resa för att kunna göra abort eller få vård för förlossningsskador.

Förlossningsskador är en annan anledning att känna gravidilska i Sverige 2017. Förlossningsskadade kvinnor kan tvingas vänta i 40 månader på en operation vid Skånes universitetssjukhus. Sjukhuset ligger i de mest tätbefolkade delarna av Sverige, så här finns inga glesbygds-ursäkter att ta till. Över tre års väntetid för att kunna gå på toaletten som vanligt, mer än tre års väntetid på att kunna få tillbaka sitt sexliv.

Ilskan kommer ur den skavande känslan av att politikerna hade prioriterat annorlunda om det hade varit män som fött barn. Att bilförlossning är mer accepterat än egenvård av pungbråck.

Att prioriteringarna görs utifrån föråldrade föreställningar om att kvinnor ska tåla en del, som att föda i taxi eller leva med ett söndertrasat underliv.

Det är rätt att vara arg. Sverige behöver mer gravidilska.