Sverige bör göra som Kanada

debatt Kanada bedriver en aktiv feministisk utrikespolitik genom att starkt markera mot islamiska diktaturen Saudiarabien. Landet förtjänar Sveriges aktiva stöd, skriver Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot  (V).

Saudiarabien har kastat ut Kanadas ambassadör ur landet. Man har kallat hem sitt lands ambassadör i Kanada. Saudiarabien har vidare fryst alla affärsförbindelser med Kanada.

Orsaken till dessa åtgärder är Kanada kritiserat Saudiarabien för landets  könsapartheid och den fruktansvärda behandlingen av kvinnliga människorättsaktivister. En av dessa kvinnor är Samar Badawi, syster till Raif Badawi, som dömdes till 1000 piskrapp och tio års fängelse för sitt frispråkiga bloggande.

Nyligen fängslades en annan människorättsaktivist Nassima al-Sadah när hon försökte ställa upp i lokala val. Kanadas utrikesminister har öppet krävt deras frigivning.

Denna kritik och de krav Kanada ställt ligger helt i linje med FN:s uttalanden om de olika fallen. Den saudiska regeringen som inte vill inse att mänskliga rättigheter är universella svarar med den sedvanliga frasen när något riktigt ruttet i en diktatur flyter upp till ytan – att man inte accepterar inblandning i landets »interna angelägenheter«.

Det har på senare tid skrivits mycket om de så kallade stora framsteg som gjorts när det gäller kvinnors »rättigheter« i Saudiarabien. De har fått tillåtelse att köra bil.

Det framhålls som en stor och genomgripande reform och att just den reformen visar på att mycket kommer att förändras i Saudiarabien. Men diktaturer har alltid haft en benägenhet att visa upp kosmetiska förändringar samtidigt som man i allt väsentligt behåller eller kanske till och med stärker sin ställning.

Att låta kvinnor köra bil kan man gå med på för att det gynnar landets ekonomi och kvinnoförtrycket bevaras.

Eller som en ung Hjalmar Branting har sagt om avskaffandet av slaveriet: det förbjöds inte av humanitära skäl utan för att det inte längre var tillräckligt lönsamt.

Att krig och vapenaffärer idag bedrivs praktiskt taget uteslutande av mäktiga män borde rimligen finnas med i en feministisk tankevärld.

Sveriges måste ta sitt ansvar för fredsarbetet men exporten av krigsmateriel fortsätter, trots restriktioner. Bland annat Saudiarabien tillåtits köpa svensk krigsmateriel, trots att landet har könsapartheid – sharialagar och landet för krig mot civilbefolkningen i Jemen.

Det är därför överraskande att i SvD läsa att utrikesministern »inte förstår« vad vapenexport har med regeringens feministiska politik att göra.

Att vapenexporten har ekonomisk betydelse för Sverige råder det ingen tvekan om. Att mäktiga män löser konflikter med våld är en del i ett uråldrigt patriarkalt och religiöst mönster torde inte heller vara okänt.

Men att exportera mordvapen till massmördare och våldsverkare, som Saudiarabien vars verksamhet drabbar kvinnor och barn, nämns mycket sällan. »Krig är politik, fast med andra medel«, löd den berömda militärteoretikern Carl von Clausewitz bevingade ord. De gäller fortfarande.

Att krig och vapenaffärer idag bedrivs praktiskt taget uteslutande av mäktiga män borde rimligen finnas med i en feministisk tankevärld.

Jag hoppas regeringen som säger sig ha feministisk utrikespolitik som profil tänker efter och inser att man inte kan vara feminist och vapenhandlare samtidigt.

Den saudiska politiken gentemot Kanada visar att vi inte ska göra oss några illusioner när det kvinnornas situation i landet.

Det borde för Sveriges del betyda att man ger Kanada ett starkt stöd och uttalar en lika skarp kritik mot Saudiarabien som Kanada. Här har man chansen – nu när Sverige sitter i FN:s säkerhetsråd – att få andra stater med sig och ta ett steg framåt när det gäller kampen kvinnors frigörelse på den internationella politiska arenan, dvs. bedriva feministisk utrikespolitik.

Amineh Kakabaveh är riksdagsledamot i Vänsterpartiet och ordförande i Varken Hora eller Kuvad (VHEK).