Sverige borde med på Tobin-tåget

Kampen mot ojämlikhet måste föras på två fronter. Och får aldrig riskera att ställa folk mot folk.

Åsa Linderborg skriver tänkvärt i Aftonbladet på temat »Sluta ducka för SD«. Hon har rätt i att strategin att tiga ihjäl Sverigedemokraterna inte har varit särskilt framgångsrik.

Istället för att »strössla med ordet fascist« måste vänstern, menar Åsa Linderborg, se den verklighet som SD:s väljare lever i. Människor som just pensionerats med usla pensioner, eller de som bor i otrygga förorter.

Självklart är det de som är mest utsatta i vårt allt mer ojämlika samhälle som ska vara målet för vänsterns politik.

Men i sin iver att »ta debatten« är Åsa Linderborg farligt nära att bekräfta den mest centrala främlingsfientliga myten av alla: myten om vårt samhälles huvudsakliga motsättning går mellan jämlikhet och ett öppet samhälle. Att vi måste välja mellan välfärd och flyktingar.

Det, om något, är att ta debatten på SD:s premisser.

Ja, Åsa Linderborg har rätt i att det inte räcker att argumentera »Sverige är rikt, vi har råd«. Det räcker lika lite som att säga »invandring är lönsamt på sikt«. Fördelning av samhällets resurser, och makt över fördelningen är helt centralt. Hur fördelas de kostnader som ofrånkomligen uppstår när skyddssökande behöver tak över huvudet, plats i klassrummen och en rättssäker asylprocess? Och hur fördelas vinsterna av att vi blir fler invånare, fler som efterfrågar bostäder, fler som kan jobba?

På de frågorna måste vänstern ha svar. Fördelningspolitiska svar.

Kampen mot ojämlikheten måste föras på minst två fronter samtidigt. Den ena fronten handlar om att lyfta de lägsta lönerna och förbättra låginkomsttagarnas levnadsvillkor. Den andra fronten i striden för jämlikhet handlar om att kapa topparna.

Ett bra sätt att flytta debatten till vänsterns och hoppets planhalva är att peka på de möjligheter som finns att beskatta de allra rikaste. Och vilka enorma summor det kan ge. Tio EU-länder har nu bestämt sig för att införa en form av Tobinskatt, som Petter Larsson rapporterade om i Sydsvenskan häromdagen. Den lösning som ligger på bordet kommer kanske inte kasta tillräckligt mycket grus i maskineriet för att stoppa framtida spekulationsbubblor och finanskriser. Men finanstransaktionsskatten kommer att generera pengar till välfärden, och omfördela resurser från privat till demokratisk kontroll. Petter Larsson är en viktig röst, men nyheten om att spekulationskapitalismen nu äntligen ska beskattas var ju inte veckans nyhetshändelse, direkt.

Ett sossigt svar på varför inte Sverige är med på Tobin-tåget tillsammans med Tyskland, Österrike, Frankrike och de andra länderna är säkert att Finansdepartementet har tänkt ut andra, smartare skatter. Bra i så fall. Kan de alternativen i så fall lanseras med lite buller och bång, tack. Beskatta bankerna, och passa på att peka ut färdriktningen när ni gör det. Visa att det går att föra politik för ett mer jämlikhet.

I det här landet är vi i dag tillräckligt rika – och tillräckligt anständiga – för att inte ställa vårt ansvar för människor på flykt mot vårt ansvar för utsatta människor i vårt eget samhälle.