Sverige en frontstat för Nato och USA mot Ryssland

Vi borde i stället eftersträva en minskning av stormaktsspänningen.

Sveriges säkerhetspolitik, liksom andra länders, syftar till att bevara landets fred och säkerhet. Baserat på tidigare århundradens dåliga krigserfarenheter har vi genomfört denna politik baserat på militär alliansfrihet, en förhållandevis stark försvarsförmåga samt en utrikespolitik inriktad på fredliga relationer. Vi klarade oss väl genom de bägge världskrigen. Under det kalla kriget, när Sovjetunionen utgjorde ett stort hot mot säkerheten i Europa, visste vi att vi – genom vår tydliga västorientering och det faktum att vårt då starka försvar utgjorde ett ryggstöd för våra skandinaviska Nato-grannländer – kunde påräkna hjälp från främst USA, om vi inte skulle klara av vårt försvar själva.

På sovjetisk sida visste man att Sverige inte utgjorde något militärt hot mot Sovjetunionen och att vår främsta målsättning var att hålla oss utanför krig. Samtidigt upprätthöll vi normala, om och inte alltid goda relationer med Sovjetunionen. Med Sverker Åströms ord var vår strävan att undvika att väcka förväntningar hos den ena supermakten att vi skulle gå i krig med dem, men ej heller farhågor hos den andre att vi skulle gå i krig mot dem.

Militärt blir Sverige en vasall tiIl USA

Nu är denna politik övergiven och kastad på historiens sophög. Det har skett genom det värdlandsavtal Sverige ingick med Nato 2014, vårt  medlemskap i Nato per 7 mars 2024 samt det den 6 december 2023 undertecknade militära samarbetsavtalet med USA, DCA, vilket främst tillgodoser USA:s strategiska intressen. Genom detta avtal på 10 år får USA:s försvarsmakt rätt att utnyttja 17 militära baser i Sverige från Luleå till Ronneby via Visby; ( 49 basområden i hela Norden). USA får obehindrad tillgång till dessa baser för övningar, rotation av stridskrafter, lagring av krigsmateriel, operationer utanför Skandinavien, det vill säga inga tillstånd krävs från svensk sida.

Militärt blir Sverige en vasall tiIl USA. Detta avtal står på egna ben och är inte beroende av att Sverige är medlem av Nato; kanske en viktig förutsättning i Trump-tider. På rysk sida uppfattas den amerikanska militära närvaron i Norden som ett hot mot de ryska baserna på Kolahalvön och mot Sankt Petersburg och Kaliningrad.

Som motiv för denna omsvängning av Sveriges politik åberopas det försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa, inklusive i vår region, till följd av Rysslands politik, särskilt det oförsvarliga militära anfallet på Ukraina i februari 2022.

Det är slående hur snabbt och, vill jag hävda, med hur liten eftertänksamhet denna omsvängning skett. Natobeslutet togs på ett par veckor våren 2022 i en i och för sig förståelig upprördhet över anfallet på Ukraina och fruktan för konsekvenser för Sverige. Det mer långtgående DCA-avtalet skrevs under av regeringen utan att någon offentlig debatt ägt rum och skall ratificeras av Riksdagen inom några månader.

Ingen kan bestrida att den säkerhetspolitiska situationen i Nordeuropa har försämrats. En skarp militär, politisk och ekonomisk konfrontation pågår sedan flera år mellan å ena sidan USA/Nato/EU, å andra sidan Ryssland. Det tar sig i vårt närområde uttryck i en påtagligt ökad amerikansk militär närvaro, som inte förelåg i Östersjöområdet under det kalla kriget, samt i att praktiskt taget alla bilaterala förbindelser med Ryssland är brutna.

Den springande punkten är emellertid om det ryska anfallet på Ukraina och det allmänt försämrade säkerhetspolitiska läget innebär att det militära hotet mot Sverige ökat i form av ett isolerat och oprovocerat ryskt anfall mot Sverige eller för den delen mot ett annat medlemsland i EU eller i Nato. Tror man för svensk del detta, är värdlandsavtalet, medlemskapet i Nato och DCA-avtalet med USA logiska.

Ukraina utgör inget prejudikat för ett ryskt anfall på Sverige

Jag är för egen del övertygad om att det förfärliga kriget i Ukraina har sina orsaker i svåra bilaterala motsättningar mellan Ryssland och Ukraina och inte minst i den allvarliga stormaktskonfrontation som sedan länge föreligger mellan USA och Ryssland och som kommit till uttryck i Natos utvidgning österut. Ukraina utgör inget prejudikat för ett ryskt anfall på Sverige. Det finns inga rimliga skäl att anta att den ryska statsmakten skulle vilja initiera ett krig mot ett medlemsland i Nato eller EU, om inte Rysslands existens står på spel. Ryssland skulle inte vinna något på ett sådant krig, som skulle bli förödande för landet till följd av västmakternas totala militära och ekonomiska övermakt. Att hävda att det ligger i Rysslands genetiska DNA att angripa andra länder är inte seriöst.

Den allvarliga krigsrisk som föreligger för Sverige är att stormaktskonfrontationen i Europa förvärras och att det, av misstag eller ej, leder till ett nytt världskrig. Då blir Sverige till följd av de nya avtalen med Nato och USA, och till skillnad från under det kalla kriget, med omedelbar verkan indraget i ett för oss helt förödande krig, eftersom vi från och med nu, som ÖB påpekar, kommer att utgöra en frontstat för USA och Nato gentemot Ryssland.

Några genmäler att vi genom de nya avtalen kommer att få en sådan avskräckningsförmåga att vi inte blir angripna ens i ett storkrig. Fan tro´t. I stället är det snarare så att Natos och USA:s påtagligt ökade militära närvaro i Sverige och Finland, manifesterat i basering av militär personal och utrustning på våra territorier för utnyttjande utanför våra länder, kommer att öka spänningen i området och göra oss till mer direkta måltavlor för ryska åtgärder. Det innebär inte ökad säkerhet för Sverige.

Vad vi i stället borde eftersträva i linje med vår klassiska politik är att tillsammans med andra fredsälskande stater verka för en minskning av stormaktsspänningen i Europa genom rustningskontrollåtgärder, förtroendeskapande åtgärder och överhuvudtaget mer dialog och bilaterala kontakter för att dämpa den uppåtgående spiralen mot vad som kan komma att bli ett kärnvapenkrig.

Sven Hirdman, fd statssekreterare i Försvarsdepartementet och ambassadör i Moskva