Julledare Något har definitivt gått sönder i svensk politik och mellan partierna. Vi ser ett monumentalt haveri som riskerar att leda till att medborgarnas förtroende för politiken gröps ur ytterligare. Polariseringen är ett politiskt faktum.

Julen 2018 kommer att gå till den svenska politiska historien som helgen då landet för första gången saknade en regering. Stefan Löfvens övergångsregering sitter visserligen kvar. Men hans mycket modesta budgetförslag, som präglades av status quo, allt enligt regelverket, föll i riksdagen.

Några avgörande vägval vad gäller den politiska inriktningen bör rimligen inte göras innan det politiska landskapet Sverige fått en regering som kan accepteras av Riksdagen. Men I stället röstade det konservativa blocket igenom Moderaternas och Kristdemokraternas budget. Sverigedemokraternas röster avgjorde.

Så nu tvingas regeringen skriva regleringsbrev till myndigheterna på högerns oppositionsbudget. Alla som har den minsta inblick i regerings- och budgetarbete vet att budgetarbetet bör ske i samråd med departement och myndigheter inte minst för att ansvariga politiker ska kunna få en konsekvensanalys av sina förslag och beslut.

Tydligare kan inte den nuvarande politiska krisen illustreras. Något har definitivt gått sönder i svensk politik och mellan partierna. Tidigare omfattad acceptans för spelregler har sopats bort och det har gått snabbt. Det hela är kort sagt ett monumentalt haveri, som riskerar att leda till att medborgarnas förtroende för politiken gröps ur ytterligare.

Demokratiska politikers oförmåga att lösa problem ökar inte folkets tilltro till de demokratiska institutionerna.

Politik handlar om ideologiska konflikter och strider om politiska sakfrågor. Men långvarig handlingsförlamning försvagar de band som är en förutsättning för vår förmåga att hantera konflikter och komma vidare.

Valet av Donald Trump föregicks av många år av extremt hårda konflikter mellan demokrater och republikaner om bland annat budgeten där hotet om att stänga ner offentlig service och service var akut vid många tillfällen.

Nu är Sverige där. Polariseringen är ett politiskt faktum. Inte sedan demokratins genombrott för hundra år sedan har låsningarna varit lika fasta.

I botten ligger förstås den borgerliga krisen och interna splittringen. Det är lätt att föreställa sig hur ledande borgerliga politiker vaknar i vargtimmen och tänker på vår tids politiska demon: Sverigedemokraterna.

Men de borgerliga partiernas egen halsstarrighet och vilja till makt har förvärrat situationen. Decemberöverenskommelsen föll redan efter tio månader. Det är mycket troligt att om borgerligheten har lyckats hålla emot hade de fyra borgerliga partierna i årets val varit större än de rödgröna och hade kunnat regera efter valet i december.

Kanske behöver politikerna den här julen påminnas om Tage Danielssons budskap. Och det var faktiskt inte att ta från de fattiga och ge till de rika. Utan att ta från de rika och ge till de fattiga.

Liberalerna och Centern har än så länge sagt nej en regering som är beroende av Sverigedemokraterna. Samtidigt har de i praktiken redan släppt fram en högerbudget. Den stöds av Sverigedemokraterna och innehåller många förändringar som applåderas av Jimmie Åkesson. Det ligger i tangentens riktning att kommande budgetar kommer att tillgodose fler krav hämtade från Sverigedemokraternas politiska program, för att kunna passera riksdagen.

Det här innebär att Liberalerna och Centern måste sätta ner foten. Liberalerna verkade beredda medan Centern i sista instans sa nej till ett samarbete med Socialdemokraterna eller i varje fall till att släppa fram Stefan Löfven till regeringstaburetterna.

Men Centerpartiet ställde orimliga krav, som partiet inte ens lyckades genomdriva under åtta år med Fredrik Reinfeldt. Att Socialdemokraterna skulle acceptera dem alla och driva borgerlig politik ograverad är förstås inte rimligt.

Politikens är det möjligas konst och ett slags kompromissernas praktik. Till det hör att ibland omvärdera, överge gamla positioner och till och med svika ett annat löfte och tidigare krav. Detta har alla politiker och politiska partier tvingats göra även om det kan svida i det ideologiska skinnet.

Framför allt Centerpartiets dilemma är att de ställt ut två nu motstridiga löften i regeringsfrågan. Socialdemokraterna ska bort från makten och Sverigedemokraterna hållas borta från den. Eller möjligen att Socialdemokraterna kan få regera om de tvingas till underkastelse och accepterar Centerns synnerligen nyliberala högerpolitik.

S kan inte kompromissa hur mycket som helst. Därför råder en grundläggande osäkerhet om vad partiet vill i nuvarande förhandlingar och med samhällsutvecklingen i allmänhet.

Stefan Löfven ska ha all heder för trots alla hårda utspel från andra aktörer ha agerat stoiskt och med ett imponerande lugn hållit dörren öppen för kompromisser. Alla vet förstås att det finns gränser för hur mycket han kan svälja och acceptera. Socialdemokraterna kan inte kompromissa hur mycket som helst.

Därför råder i dagsläget en grundläggande osäkerhet om vad partiet vill i nuvarande förhandlingar och med samhällsutvecklingen i allmänhet.

Varje parti måste överväga när det är dags att gå i opposition. Nu bör nog alla partier förbereda sig på nyval.

En annan möjlighet är att socialdemokraterna träder tillbaka och låter Centern och Liberalerna ta över regeringsmakten. Men mot tydliga krav.

  • Alliansen måste i så fall upplösas.
  • Och Löfven skulle  kunna ställa lika hårda krav mot Annie Lööf, att hon måste acceptera socialdemokratiska principer.
  • Och exempelvis säga nej till sänkta löner och höjda hyror.
  • Och acceptera vad alla seriösa bedömare är ense om, nämligen att vi kommer att behöva investera mer i välfärden.

I december såg jag Henrik Dorsins geniala variant av Karl-Bertil Jonssons jul på Scalateatern i Stockholm. Kanske behöver politikerna den här julen påminnas om Tage Danielssons budskap. Och det var faktiskt inte att ta från de fattiga och ge till de rika. Utan att ta från de rika och ge till de fattiga.

Med dessa ord vill jag från Dagens Arenas hela och breda hjärta önska er alla en synnerligen god jul. Med en förhoppning om att det på olika politiska håll finns utrymme för eftertanke och i den bästa av världar tid för självrannsakan.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena