EU-valet bär på tunga ödesfrågor. Partierna borde ta ställning, argumentera och be om förtroende. Kommer det bli så? Knappast.
Aldrig tidigare har Europafrågor diskuterats med sådan intensitet som under parlamentets senaste mandatperiod. Eurokrisen har både söndrat och bundit samman unionen. Ändå kommer EU-valet sannolikt bli en lam tillställning i Sverige. De flesta partier verkar inte klara att omvandla alla diskussioner, konflikter och problem till partipolitiska ståndpunkter. Klyftan mellan europeisk verklighet och svensk politik är förbryllande stor.
Det är inte svårt att identifiera de politiska problem som engagerar hela kontinenten, där man faktiskt kan tala om en sammanhängande europeisk debatt med olika offentligheter som börjat öppna sig mot varandra.
Den som dominerat är, naturligtvis, hur man ska säkra eurons framtid. Behövs det en gemensam finanspolitik, och hur ska den i sådant fall se ut? Är gemensamt skuldansvar i form av euroobligationer en bra idé eller inte, och hur kan ett alternativ till åtstramningspolitiken egentligen se ut? Frågorna är enorma, helt avgörande för unionens framtid och flera kommer avgöras under nästa mandatperiod.
Den regionala ojämlikheten har förvärrat, och delvis orsakat, eurokrisen. Man kan inte ha så stora skillnader som de i EU – den europeiska fattigdomen är förmodligen svårare än den amerikanska. Det fungerar inte. Varje dag brottas vi med frågor om nyanlända tiggare. I många länder exploateras en skräck för rumänska och bulgariska arbetssökande. Men hur ser en kontinental jämlikhetspolitik ut? Var finns instrumenten? Och varför argumenterar alla svenska partier i det läget mot en expansiv EU-budget?
Ytterligare en diskussion som eurokrisen gett ny intensitet är hur EU kan få en mer demokratisk ordning med det folkvalda parlamentet som politikens mittpunkt. Men hur kan det se ut?
Tillsammans med euron, ojämlikheten och demokratin har gränserna utvecklats till en daglig debattfråga. Den nationalistiska högern vill stänga medborgarnas fria rörlighet, först för romer och sedan för alla andra. Unionens yttre gränser har samtidigt blivit en outhärdlig moralisk smärtpunkt. Kan vi acceptera att människor varje dygn dör på grund av stängda gränser? Flyktingkatastroferna i Mellanöstern kommer tvinga fram gemensamma rutiner för hela EU – men hur? Och hur förenar man öppnare gränser med trygga regler på lokala arbetsmarknader?
Det är fyra ödesfrågor för EU-valet. Partierna borde ta ställning, argumentera och be om förtroende. Kommer det bli så? Knappast.
Bland svenska EU-parlamentariker är problemen laddade med levande politiska värderingskonflikter. Men i språnget till svenskt partiväsende går de förlorade. Är det för att regeringen målmedvetet, och utan rödgröna protester, förpassat Sverige till den EU-skeptiska periferin? Och på så vis återupptagit självbedrägeriet att Europa ligger utomlands.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
