Sverige går fel i kampen mot rasism

debatt Förra veckan hölls FN:s konferens mot rasism, Durban IV. Mötet bojkottades av 37 länder, däribland Sverige. Regeringen bör dock tänka om, menar fem debattörer.

I år firar världens mest omfattande människorättsinstrument mot rasism, Durbanförklaringen och dess åtgärdsprogram (DDPA), sitt 20-årsjubileum. DDPA antogs genom ett konsensusbeslut av världssamfundet—inklusive Sverige—vid FNs världskonferens i Sydafrika 2001.

DDPA var ett stort steg framåt i kampen mot rasism. Århundraden av kolonialism, baserad på rasdiskriminering, har bidragit till ojämlikheter både inom och mellan länder, slog DDPA fast. Berörda stater och världssamfundet har därför ett ansvar att vända konsekvenserna av denna historia.

DDPAs framsteg har dock delvis överskuggats av antisemitism. Konferensen i Sydafrika 2001 kantades av protester mot Israel. Det var även tal om att i DDPA inkludera referenser till Israel som en apartheidstat och sionism som rasism. Innan beslut fattades att utesluta sådana referenser, lämnade Israel och USA konferensen i protest.

Med anledning av Durbankonferensens antisemitism bojkottade 14 länder 2011 10-årsjubiléet av DDPA i Generalförsamlingen. Däribland USA, Israel, Kanada, Australien, Nya Zeeland och åtta europeiska länder.

Det borde vara fullt möjligt att stå upp mot antisemitism utan att samtidigt undergräva världens mest omfattande människorättsinstrument mot rasism.

Förra veckan firade FNs generalförsamling 20-årsjubileum med ett heldagsevent på högsta ministernivå. Temat var reparativ rättvisa för människor av afrikansk härkomst.

Denna gång bojkottade hela 37 länder jubileumet, de allra flesta europeiska – däribland Sverige.

I sitt öppningstal underströk FNs Generalsekreterare Antoniò Guterres att antisemitiska uttryck underminerar antirasismen. DDPA, menade han, är baserad på insikten att kampen mot rasism inbegriper globala ojämlikheter med rötter i kolonialism, slaveri och exploatering.

FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter, Michele Bachelet, talade i liknande ordalag i sitt öppningsanförande. De ekonomiska kostnaderna för en upprättelse för kolonialismens och slaveriets arv bör, menade hon, ses i ljuset av de vinster som denna historia av exploatering medfört.

I sitt tal senare under dagen åberopade Barbados premiärminister Mia Mottley kravet på upprättelse för kolonialismens och slaveriets historia i Karibien. Sedan 2013 har den 15 medlemsstater starka Karibiska gemenskapen (CARICOM), med hänvisning till DDPA, begärt att europeiska stater med en historia i regionen—däribland Sverige—bidrar till att förverkliga ett utvecklingsprogram för regionen.

Sverige hade en gång en stolt efterkrigstradition av att aktivt verka för frigörelse från kolonialism och apartheid, rätten till utveckling och global rättvisa. Kanske var denna tradition en smula naiv vad gäller Sveriges egen delaktighet i kolonialismens världsordning.

Hursomhelst är det nu hög tid att damma av den. Det borde vara fullt möjligt att stå upp mot antisemitism utan att samtidigt undergräva världens mest omfattande människorättsinstrument mot rasism. Att inse att förintelsen aldrig får glömmas, men ej heller kolonialismen. Att antisemitismen bör bekämpas, men även rasismen mot människor av afrikansk och annan utomeuropeisk härkomst.

Vi vill därför uppmana regeringen att i DDPAs anda:

• Utvidga Forum för levande historias mandat till att uttryckligen inbegripa kolonialismens historia och arv;
• Integrera antirasism och jämställdhet i både inrikes- och utrikespolitiken;
• Inleda samtal med CARICOM om deras åtgärdsprogram för att göra upp med Karibiens arv av kolonialism, slaveri och folkutrotning.

Madubuko Diakité, emeritus seniorforskare vid Raoul Wallenberg institutet för mänskliga rättigheter och humanitär rätt (RWI)

Joe Frans, f.d. ordförande för UN Working Group of Experts on People of African Descent (WGEPAD)

Aysha Jones, ordförande för Black Lives Matter Sweden (BLMSWE)

Paul Lappalainen, f.d. statlig utredare, Det blågula glashuset: strukturell diskriminering i Sverige (SOU 2005: 56), och doktorand i juridik vid Stockholms universitet

Michael McEachrane, styrelseledamot i Black Lives Matter Sweden (BLMSWE) och gästforskare vid Raoul Wallenberg institutet för mänskliga rättigheter och humanitär rätt (RWI)