Sverige har hamnat i ett undantagstillstånd

Har vi sjunkit så lågt att vi ska vara nöjda över att världen uttrycker sitt stöd för 60 år gamla konventioner?

Det är något sorgligt över hur nöjda UNHCR är när de pratar om högnivåmötet om flyktingar som hölls i New York den 19 september. Mötet var det första i sitt slag och möjliggjorde äntligen den plattform som Sverige länge hade väntat på. Bara det i sig är egentligen en bedrift. Men UNHCRs belåtenhet beror egentligen inte på det, utan mest på den deklaration som antogs efter, den så kallade »New York Declaration for Refugees and Migrants«. I den står det att världen nu är överens. Asylrätten ska värnas och principen om Non-refoulement ska gälla, alltså att stater inte ska skicka tillbaka en asylsökande utan att först ha utrett dennes asylansökan.

Det märkliga är då, hör och häpna, att det här redan gäller. Och bestämdes för redan 60 år sedan (!). UNHCR är alltså glada över att världens ledare uttrycker sitt stöd för något som redan existerar.

Där är vi alltså nu.

Det som redan är givet måste fastställas om och om igen. Och en organisation vars mål är hjälpa de människor som befinner sig i vår tids största humanitära katastrof kan inte göra annat än att uttrycka tacksamhet mot ledare som bara säger det som redan är självklart.

Vi kommer alltid att förbli där när vår egen migrationsminister har gjort frågan om papperslösas existens till en fråga överordnad all annan politik. För ska man vara helt ärlig, kan man ifrågasätta om migrationsministern har viktigare saker på sitt bord än att just bedriva häxjakt på desperata människor. Eller när vår inrikesminister nu föreslår att poliser ska få möjlighet att gå in på arbetsplatser även om det inte finns misstanke om brott. Polisen ska dessutom få utökade befogenheter att göra så kallade inre utlänningskontroller och ta fingeravtryck på barn så unga som sex år.

Konstigt kan man tycka, när det enda man hör dag in och dag ut är att polisen saknar resurser. Men hur kommer det sig att resurserna alltid finns till när det är de mest utsatta som ska förföljas? Och finns det verkligen inte andra, mer viktigare saker att göra för svensk polis än att ständigt misstänkliggöra och på förhand brottsförklara alla i Sverige som inte ser »svenska« ut?

Sverige har hamnat i ett undantagstillstånd. Politiker och lagstiftare framställer flyktingar, papperslösa och migranter som ett säkerhetshot där motåtgärderna också blir i form av hård makt. För vad annars skulle kunna motivera polisiära åtgärder, fingeravtryck på små barn och brådskande arbetsplatsrannsakningar? Medelsvenssons sägs vara hotade av någonting som kommer från det yttre (den stora flyktingvågen) och inre (skuggsamhället som bara växer och växer). Desperata människor kriminaliseras och brottsförklaras gång på gång och den hårda retoriken skapar ett ännu mer polariserat samhälle.

I ett sådant samhällsklimat kan man verkligen känna sympati med UNHCR. Det går inte att vara annat än nöjd när hela världen, inklusive Sverige, behandlar några av de mest utsatta människorna som finns i dag som om de vore ett hot. I en sådan situation blir man glad om det som står i flera internationella konventioner och som är grundbulten i vårt samhälle ens uppmärksammas.

Sirin Kara, skribent